Jag hatar att vara sjuk.

Hatar. Ni vet synonymen till avsky och antonymen till älska.

Trots att jag egentligen inte alls tycker om själva ordet och dess överflödiga användning är det precis så jag känner nu. 

 

"Men du är ju sjuk hela tiden", tänker du säkert nu. Sjuk i huvudet. Dock är det inte denna sjuka jag syftar på idag, utan det här eviga illamåendet som ofrivilligt förlamar mig och hindrar mig från att njuta av livets goda. Detta tillsammans med lite andra godsaker som feber, yrsel och ett tomt energiförråd. 

 

Jag blir så obeskrivligt frustrerad över att vara sängliggandes, ensam, när solen agerar bastuagrigat ute och helgen nalkas. Framför allt när det var tänkt att jag skulle jobba idag, tjäna lite pengar så att de där 4 veckorna jag planerar att vara ledig i sommar inte tömmer mina fickor allt för mycket. 

 

Men, tro det eller ej, så lyckas jag trots mina mindre motgångar ändå hålla humöret på hyfsad nivå idag. Kanske beror det just på solen som verkar ha parkerat utanför balkongen för en tid framöver, eller på att jag äntligen tog mig förbi den där helvetesbanan på candycrush som givit mig mardrömmar ett par veckor. 

 

Det kan också vara så att min kropp och själ känner av att det är fredag idag.

Och fredag här i Uptown innebär fredagsmys med god mat och film tills man somnar och får sova tills man vaknar på lördagen. Oavsett om klockan hinner bli 9 eller 14. Kan även bli ett OC-maraton, säsong 2.

Förvånansvärt fint det med! 

När orkeslösheten börjar krypa sig på redan innan frukosten slunkit ner,

och kursens centrala innehåll lika gärna skulle kunna vara skrivet på ibrahemiska, vad gör man då?

 

Det tog mig ett avsnitt Game of Thrones, x antal timmar med paddan i sängen, för många skrufisar, och första halvan av 27 dresses innan jag insåg vad jag behövde.

 

Eller trodde att jag behövde.

 

För inte ens en subwaymeny med kaka och allt hjälpte denna dag. Stryker återigen dagsplanerna från kalendern och intalar mig att imorgon, imorgon kommer jag att orka. Orka träna, plugga, snusa valp och gå på personalmöte. Utan att varken svimma, slå huvudet eller torka näsblod i flera timmar. 

 

Visserligen har jag ju fått utskrivet nya tabletter som förhoppningsvis ska göra mitt liv enklare, eller åtminstone mina nätter. Insomningstabletter ska jag testa denna gång, efter lite tjat fram och tillbaka. Har jag otur kommer min kropp att bli kär i dessa, det vill säga fysiskt beroende, vilket inte alls skulle vara bra. Förhoppningen är att jag med dessa, utan biverkningar, kommer att kunna sova tillräckligt många timmar varje natt för att min hjärna ska kunna läka under tiden. Och det skulle ju vara riktigt fint!

 

Håller tummarna för lindriga biverkningar, 7 timmars sammanhängande sömn och en solig dag imorgon så jag kan tvinga Stephanie att tända grillen medan jag dör inne hos valparna. 

 

På återseende, kära vänner. 

Lev väl, ät mycket jordgubbar och snåla förfasen inte på glassen i sommar!

För nu är den väl ändå snart här, känner jag, den svenska sommaren.

20 grader i solen, ogräs i håret, och regn.

Love it. 

 

 

Den här månaden är fet och varje helg blir den fetare! Gårdagen, och dagen innan det blev också betydligt finare än väntat. Men det blir lätt så när man får finbesök, kramar och för mycket mat i magen! Mysvänner som kommer och hälsar på, blir så glad. Väldigt glad. Hur glad som helst. Ja, faktiskt så är det ju så!

 

och,

 

Livet rullar på för tillfället, jag orkar jobba trots feber och hinner ändå med lite gym, plugg och skoj mellan jobbdagarna! Imorgon bär det av till Stockholm och Raw Comedy Club med finFrida som skämde bort mig på födelsedagen med massor av fina presenter. (biljetter till morgondagen bland annat, om jag inte var tydlig nog)

 

Ja precis, födelsedagen är ju faktiskt förbi nu med fin marginal och livet som 20-åring skiljer sig väl inte nämnbart från mitt förra liv. Men konsumtionen av cider har ökat med ungefär 300%, och om det har att göra med att sommaren är på ingång eller att jag faktiskt kan visa upp legget när dom frågar, vet jag inte. Fint i vilket fall!

 

Nu tänkte jag fortsätta vara duktig och plocka undan tvätt, diska, och sjunga högt och lagom falskt till diverse för svåra låtar. Fredagskvällen firas sedan självklart med xide bright och skruf! Livets goda, så att speaka. 

 

 

Kom på mig själv med tanken "Gud, vad sugen jag är på diverse-kex".

Sen kom jag på att det heter digestive. Skäms lite över mig själv i min ensamhet.

 

Idag är en sån här dag där jag måste vara duktig, måste göra allt det som jag skjutit upp hela veckan. För imorgon åker jag hem och tänkte även försöka hinna med en fika i staden! "Patetiskt att fika ensam", tänker ni. "Äntligen ska jag få träffa Hanna igen!", tänker jag. Faktiskt. Om gudarna vill mig väl. Och om vingarna bär får jag träffa ytterligare en fin Hanna inom en väldigt snar framtid. Känns. Bra. Ja. -A. 

 

Time to återgå till allt det där oundvikliga. Men plugget för dagen är klart och för det var jag värd en ölkorv. 

Nu är det bara det jobbigaste kvar, försöka lösa alla problem som ny folkbokföring för med sig. Hatar skatteverket lite för att de inte låter mig skriva mig på en postbox.. Tänk vad fint allt hade varit då, ingen post till gamla tjuriga hyresvärdar och en fast punkt här i livet trots flytt var tredje månad. Läkare och sjukgymnast hade jag också fått behålla, och det hade ju varit lite trevligt. 

 

Löser sig säkert, tids nog, antagligen när främlingar fått mina försäkringspengar och jag inte längre orkar bry mig. 

 

Happy thoughts, though! Snart är jag hemma hos hundar, vänner, familj, tårta, spel och slem. 

Det ska bli fett och skönt och bra och fint och jättebehövligt. 

 

 

Ingen begravningsavgift idag inte! Skönt. 

 

Något annat som också är skönt är min hemresa som börjar närma sig allt mer, och visst är det konstigt hur stressad man kan bli över någonting som egentligen ska vara enbart avslappnande? Jag vill hinna träffa alla och samtidigt hinna slappna av och drunkna i hund- och kattslem. Sen vill jag ju gärna damma av motorcykeln och köra tills stjärten blöder, byta däck på bilen och hinna ta ett glas vin med mina fina föräldrar. Jag vill också hinna krama om släkten ordentligt, äta smörgåstårta tills jag spricker och kanske öppna ett paket eller två. Hinner jag allt detta på tre ynka dagar? Eller kommer det sluta med att mina fina vänner ger mig onda ögat när jag stressar iväg till nästa snabbvisit?

 

Försöker verkligen att lägga alla stressiga tankar åt sidan, men mitt största problem är att jag alltid vill räcka till. Jag hatar att göra folk besvikna och framför allt så hatar jag att göra mig själv besviken. Känna mig misslyckad och otillräcklig. Och visst är det konstigt att något så bra som att äntligen få spendera några dagar i Jämtland kan göra mig så illa till mods? Men jag längtar, längtar hem till hundar, katter, vänner, släkt, föräldrar och motorcykel. Och jag blir så obeskrivligt glad när jag får bekräftelse från alla mina fina, ni som troget väntar på mig där hemma och som uppriktigt verkar sakna mig. 

 

Sen får jag inte glömma bort att det finns fina människor även här i Uptown som gör mig glad, och när abstinensen av djur börjar krypa sig närmare har jag alltid någonstans att ta vägen. Eller om vinhjärnan börjar bli uttråkad. Kollegor som jag börjar se mer och mer som mina vänner, och en sambo som mot alla odds orkat så ut med mig så länge. Fint. Hur fint som helst. 

 

Dags att lägga alla dessa tankar och funderingar åt sidan, för idag är det dags för sluteximination på Medicin-kursen jag har läst. Kommer inte ihåg sist jag hade skriftligt prov, eller hur det gick, men trots alla dessa termer som virvlar runt i huvudet ska det bli både skönt och roligt att avsluta kursen. Hoppas att det känns lika efteråt, att jag får rätt frågor och att orden är på min sida. Aproxi, Afasi, Agnosi. Ajust. 

Känner mig ungefär duktigast i världen nu när jag äntligen gjort den där energisugande deklarationen. Inte särskilt svårt egentigen, jag godkände bara allt och hoppades att det blev rätt. Enligt skatteverket ska jag ha tillbaka en massa pengar, så visst vore det synd att börja gräva och eventuellt upptäcka motsatsen? 

 

Och till er som undrar vart jag har tagit vägen, vad jag gör och hur jag mår finns det massa olika svar. Men svaret på varför denna blogg inte är min vardagliga sysselsättning vet jag faktiskt inte. Jag liksom bara lever här i Uppsala nu, jobbar, sover, äter. Någon gång ibland händer det att jag och Frida går på bio, annars inte särskilt mycket. 

 

Missförstå mig rätt nu, för jag trivs här, men denna ständiga stress av att inte riktigt vara säker på att vi har boende om 2 månader ligger där i bakgrunden och bryter ner mig. Samma sak gäller sjukgymnastiken, som inte hjälper, läkarbesöken, som inte heller känns hjälpa, och allt annat som inte riktigt löser sig som jag hoppats (och hoppas) på. 

 

Trots detta klagande har helgen varit riktigt fin! Vi drog till Karlstad en sväng på inflyttningsfest och jag kände inte en enda själ. Inte ens värdparet för inflyttningsfesten kände jag, utan litade på Fridas omdöme om att det var ett trevligt gäng. Vilket det var! Fick höra på Burger King av en okänd snubbe att jag hade fina drag, han bad samtidigt om ursäkt till Frida för att hon inte hade det. Snällt av honom att be om ursäkt i alla fall. (?)

 

Hur som helst börjar det dra ihop sig för även min 20-års dag, och jag längtar obeskrivligt mycket efter min kära Sookie. Systemet i all sin ära, men som jag säker nämnt tidigare längtar jag mest till A-körkortet utan begränsning. Pojkflickan med kort hår har talat! 

 

För övrigt dyker jag upp i Jämtlands skogar runt den 27 april för att äta lite tårta med släkten, har ni (läs jag) tur kanske jag även hinner med lite kramkalas med alla fina innan jag måste återvända till jobblivet här nere igen. 

Kul är det att faktiskt lära sig nya saker när man pluggar. Slippa behöva läsa om varje sida 4 gånger för att man är totalt uttråkad, utan i stället nästan längta till nästa uppgift. Även om energin inte fanns där egentligen tog jag mig i kragen och skrev klart uppgiften om hjärnan, stroke och en massa knasiga benämningar och diagnoser. Känns lite småbra att kunna pillra dit "egna erfarenheter" på källförteckningen också, för är det någon kroppsdel jag faktiskt kan lite om så är det hjärnan och alla dessa skadade nervceller som aldrig tycks vilja läka. 

 

 

Skulle vara intressant att fördjupa sig lite, men det får nog vänta några år. Fantiserar vidare om att jobba som ambulansförare i väntan på högre utbildningsmöjlighet i stället. 

 

Sängen nästa, en välförtjänt belöning efter flyttfix och handling.

Trots att jag köpte hem lunch från Subway.

Tur att Frida drar med mig på gymmet senare, så kan jag kanske somna med gott samvete ändå. Och drömma om den där gudomligt goda kakan jag inte kunde tacka nej till när jag själv erbjöd mig att köpa den. Sån är jag, förhandlar med mig själv och bjuder på diverse. "Man kan ju inte tacka nej om någon bjuder", tänker jag och mumsar på!

 

Jag har nu flyttat mitt pick och pack, inklusive sambo, och därför kan ni skrota den förra adressen. 

Skulle ni fortfarande vara intresserad av att höra av er old fashion way kan ni faktiskt få ta del av den nya adresslappen också! 

 

Inspirationen till rubriker blir stor när jag läser i min fina medicinbok. Finns så mycket mumsigt att välja mellan, lite som att gå in i en godisaffär. Utan att provsmaka. Dock har jag ju alltid undrat hur en vagel smakar.. 

 

För er som delar samma intresse, ring mig på nollsjutreåttatvååttanollfemtjugo. Tack. 

 

Och för att gå vidare till nästa mumsämne vågar jag påstå att våren har kommit till Uppsala. Ni vet när man måste dra på sig pilotbrillorna för att kunna se något ute, när cykelturen till sjukgymnasten inte längre kräver vantar, när energin faktiskt byggs på när man befinner sig ute i stället för att rövas bort för att sedan återfinnas under täcket. Skönt är det och jag hoppas verkligen att det håller i sig, för vår är så bra. Vår innebär att motorcykeln kan tas fram och göra gatorna lite mer osäkra, den innebär också att jag blir ett helt år äldre. Något jag inte längtar till lika mycket som min kära Sookie, men som ändå ligger där i bakhuvudet och pirrar.

 

20 år. Ja, vad säger man om det? "SYSTEMET BABYYYYY WIHOOO YEAAAAAAH FESTA I GOTTSUNDA!!". 

 

Nja. Känns lite mer som "WOHOO ÄNTLIGEN FÅR JAG SLÄPPA PÅ STRYPNINGEN PÅ MOTORCYKELN OCH SEDAN KÖRA HUR FORT SOM HELST OCH KÖPA VILKEN MOTORCYKEL JAG VILL I FRAMTIDEN". 

 

 

Synd att de båda inte är ultimata att kombinera. 

 

Nu vet ni vad jag tänker på, frågor på det? Då är vi överens. 

, som kära Yvonne på halkbanan skulle ha sagt hemma i Östersunk. 

 

 

 

När jag äntligen kände att jag kunde slappna av, lägga mig i soffan och andas en stund ringer den hemska försäkringskassatanten och förstör min dag. Inte särskilt behövligt efter en vaken natt på jobbet. 

 

Jag har äntligen slutat strula med allt vad sjukpenning och sjuklönsgrundad inkomst heter när jag plötsligt ska betala tillbaka pengar till de? För att äckelCSN bestämde sig alldeles för sent och snabbt att ge mig 1050 kronor i månaden tills jag fyller 20. Vilket inte alls är mycket pengar, särskilt inte om man jämför med förlorad inkomst under sjukskrivning.

 

Frustration.

 

Det är ungefär lika oförståerligt och knasigt som det är skrivet. Det värsta av allt är att jag, om jag friskskriver mig trots att jag fortfarande är sjukskriven, slipper strula och behöver bara betala tillbaka "en liten summa pengar". 

 

Deras ultimata lösning är alltså att jag friskskriver mig och plockar bort arbetspass från mitt schema i stället. Känns som en extremt smart och hållbar lösning. Färre arbetspass i månaden alltså och lägre lön, men vatusan. 1050 i studiemedel kommer man långt på. (....)

 

Skrufar och dör en stund. 

Och jag som både skulle hinna med plugg och gym och marinering av älgkött innan sambon kommer hem från jobbet. 

 

Kände att jag behövde dela med mig, skriva av mig, och gråta lite i bokstavsform. 

 

"GnällFrida", tänker ni nu missnöjt. "Kan hon aldrig skriva något hon blir glad av?". 

"Okej", tänker jag. "Kanske ska avsluta med något som faktiskt gör mig glad också, för att lätta upp stämningen lite". 

 

Och obeskrivligt glad blir jag varje gång jag hittar fina brev i brevlådan, denna gång var det rosa och om möjligt ännu finare! Tack fina Hanna för att du skriver och berättar, jag svarar så fort jag rensat bort det svarta molnet ur mitt huvud och lugnat ner mig lite.

 

 

 

 

~ när man får somna om på morgonen med gott samvete

~ när den blandade saften blir alldeles lagom stark

~ när man gör en uppgift och faktiskt förstår vad det är man skriver om

~ när man tycker om någon så mycket att smärtan är verklig

~ när man saknar någon så mycket att smärtan blir outhärdlig

~ när del 3 äntligen är publicerad och tankarna stannar upp i takt med att de välformulerade och nästan självklara meningarna når mitt inre. Jag förstår inte mycket alls, och ändå vill jag bara läsa mer. 

Fast jo, för jag fick ju mumsfrukost när jag kom hem från jobbet imorse!

Stolt trött tjej som ändå orkade jobba ett dygn och slinka in ett litet träningspass också på min lediga timme. 08.15-08.15, kort och gott. Klirr i penningpungen men slut som människa. Och imorgon jobbar jag igen, ber till vår obefintliga gud om att huvudet ska sluta spränga och att födan ska stanna nere i magen. 

 

Men! Trots att alla celler i min kropp bad om att få sova hela dagen har jag faktiskt lyckats hålla mig vaken och nu är min andra uppgift inskickad, guldstjärna till mig. Även om jag hellre vill ha ett rosa hjärta eller dylikt. Tre maskiner är även tvättade och på torkning vilket får min inre hemmafru att andas ut igen. Hon har varit på mig en hel del senaste dagarna, tycker att jag är en slarvgris som knappt orkar stoppa in i diskmaskinen. 

 

Fortsätter mitt winningstreak med att marinera älgkött för kvällens supé. Tänkte bjuda min fru på något smaskigt nu när man ska fira kärlek och blahablaha. Överskattad dag kan jag tycka, men jag tackar glatt ja till varje ursäkt jag får till att äta lite extra gott, dricka ett glas vin och mumsa sprutgrädde i överflöd. 

 

Eller varför inte lite kolasås?

 

 

Skriver om "Människans normala fysiska utveckling" och inser att förlossning är vidrigt och att ålderdomen är om möjligt ännu mer motbjudande. Vill inte. Tur man har några år kvar till båda två, känner jag. Och att det ena är helt frivilligt. Tack och lov. 

 

Börjar dock närma mig slutet av den delen av uppgiften men i nästa ska jag skriva om cancer vilket inte heller känns särskilt lockande. 

 

Men trots dessa ämnen är det faktiskt ganska roligt att ha uppgifter att göra igen. Få känna sig lite duktig när man gjort klart något och sedan förhoppningsvis få ett skapligt betyg. 

 

Känns också obeskrivligt skönt att få vara ledig ett par dagar och sova ut, kika på lägenheter och spendera lite tid med Frida. Konstigt egentligen hur lite man umgås, trots att man bor tillsammans. Varje dag. 

 

Också längtar jag mucho till nästa helg då det vankas finbesök i form av en liten fin Gina och två andra fina flickor vid namn Maja och Matilda! 

För idag fyller min fina sambo 20 år och det firar vi med fet frukost, hardass träningspass, sushi och bio!

 

 

 

Som fortsättning på en oerhört lång morgon under duntäcke och kornkudde tänkte jag underlätta för alla er som skulle vilja lära känna mig bättre. Och ja, det finns faktiskt människor (läs människa) som, tro det eller ej, läst min stackars blogg för att sedan kontakta mig och artigt tala om att jag borde släppa in mina läsare lite mer. 

 

Avslöja mer, helt enkelt, sluta skriva i gåtor och metaforer och i stället bara skriva precis så som det är. Problemet är bara att jag inte alltid tänker på vad och hur jag skriver, utan inläggen publiceras nästan alltid innan jag läst igenom dom och funderat på vad som står, egentligen. Och det är väl bra, intalar jag mig själv, annars skulle det vara väldigt tomt och innehållslöst är jag rädd. Även om vissa kanske uppfattar det som så ändå. 

 

HUR SOM HELST tänkte jag nu släppa in er, avslöja och låta det bära eller brista. 

Utan inbördes ordning tänkte jag berätta några av de sakerna som man kanske inte alltid får tillfälle att dela med sig av. Men som ändå på något vis finns där, begravda i min personlighet. 

 

- Jag har någon form av tvångstanke när det kommer till reflexpinnar vid sidan av vägen, men bara när jag åker eller kör bil. I vissa fall även motorcykel, men oftast bil. Jag "måste" nämligen tugga varje gång jag åker förbi en, i takt till eventuell musik. Osynkas det fruktansvärt måste jag byta låt. Detta förekommer framför allt på sträckan Östersund-Stugun, och är riktigt svårt att undvika om jag dessutom har något att tugga på. Det enda som egentligen hjälper mot detta tvångsbeteende är en livlig diskussion. Eller nära döden-upplevelse. I vissa fall har jag "tom-tuggat" tills jag fått ont i tänderna. Inte okej. 

 

- Jag älskar att göra främlingar obekväma. Och då menar jag inte gå runt och fälla krokben, för att de ska falla omkull obekvämt, utan mer i form av själva känslan. Hålla ögonkontakt med någon man möter, även om de viker undan blicken, men inte stirra utan bara lugnt och stilla titta. Eller medvetet stanna tvärt i mataffären, trots att man vet att det är människor bakom. Skapa lite av en dominoeffekt. Varför jag gör detta vet jag inte, och det är inget jag har planerat på min dagliga agenda. Taskigt mot alla mina offer, men ändå lite roligt. Tills någon stannar och skäller ut en, dvs. Eller tills man träffar personen i fråga senare, "Frida, det här är min brorsa Théo". "Jaha... hej....". 

 

- Jag är livrädd för att kissa ner mig i sömnen. Särskilt nu när jag sover nerdrogad vissa nätter, utan någon som helst koll på mina behov. 

 

- Ibland gör jag fortfarande kompislistor, ni vet sånna man gjorde när man var liten för att rangordna sina vänner. Jag har dock slutat med titlarna "Bästis" "Bästa vän" "Bästa Kompis" "Vän" "Kompis" och så vidare, för riktigt så funkar det kanske inte längre. Däremot händer det att jag skriver upp alla mina närmsta vänner och funderar lite över varför just de står nerklottrade på ett papper, ser tillbaka på minnen och påminner väl mig själv om att de finns där. Att jag behöver de och att jag kanske ibland också måste visa att även jag finns kvar. Trots eventuellt avstånd och konversationsuppehåll. Att jag behöver er, kort och gott. 

 

- Jag är oerhört barnslig och tycker fortfarande att pruttar, spelpjäser i näsan och att klä ut sig är väldigt underhållande. 

 

- Jag har ett smsbehov nästan varje dag, hör ingen av sig till mig måste jag skriva till någon. Oftast gör jag det i vilket fall. Och oftast är det även någon som slänger iväg ett oskyldigt "hej", "skit på dig" eller "puss" till mig också. Fint det!

 

- Ibland lider jag lite halvt av tourettes syndrom på facebook, vilket kan vara både underhållande och jobbigt. För både mig och andra, givetvis. 

 

- Det finns många som frågat mig om jag kan känna smärta, eller om jag kanske rent av tycker om det. Mår lite illa av tanken, för smärta är bland det värsta jag vet. Huvudvärk går väl ann, men sårskador och frakturer åker ner i min hate-box. 

Trött Frida som ligger i sängen idag, läser gamla svammelutkast som av någon anledning aldrig visades och söker energi för dagen. Sov 3 stolta timmar på jobbet och tycks ändå inte kunna sluta ögonen en stund till, trots att jag kom hem strax innan 8 imorse. 

 

Stressen kryper fram och jag försöker intala mig att jag faktiskt har tid att bara ligga här några timmar till. För det har jag. Men det finns alldeles för mycket som "jag måste göra", som behöver göras just idag för att inte bara falla ur min tankebana helt. Som så mycket annat gör. 

 

Jag skulle behöva komma iväg på gymmet eftersom att jag vet hur bra jag alltid (läs oftast) mår efteråt. Särskilt efter min McDonald's frukost som jag köpte med mig hem till sängen. Aj aj. Och som jag alltför ofta gör när jag jobbat kvällspass.  

 

Jag skulle också behöva köpa kurslitteratur, helst igår, och mejla min mentor för att få någon form av koll på hur studieupplägget blir. Visserligen kan det vänta tills på onsdag, då jag faktiskt ska träffa honom personligen, men det ligger ändå och gnager. 

 

Framför allt skulle jag verkligen behöva få ordning på min hjärna och nacke. Men hoppet om att bli återställd är snart helt borta och jag börjar acceptera mina framtida begränsningar mer och mer. Tråkigt, men det är väl dags nu efter snart 3 års rehabilitering. Inte att sluta kämpa för förbättring, men att släppa taget om tanken på att kunna må som jag gjorde innan mitt traumastreak började. 

 

Inte för att klaga eller snyfta för att jag har det mycket värre än alla andra osv, utan mest för att ni som undrar ska få veta. Utan massa ursäkter och "jo jag mår bra, själv då?". För helt bra mår jag väl egentligen aldrig. Men just nu känns det ändå som tillräckligt. Jag klarar mig. Har jag gjort hittils åtminstonde, vore kanske synd att ändra på det nu. 

Sitter och funderar på varför jag bara skriver i den här när allt inte känns riktigt på topp. Måste vara extremt vilseledande för mina trogna läsare att inlägg efter inlägg läsa om hur allt vänder sig emot mig. Ibland. Mer eller mindre. För jag har faktiskt en hel del bra dagar också. 

 

Idag är en bra dag, till exempel. Har äntligen köpt mig ett nytt gymkort och lyckats träna alla dagar den här veckan. Slut som människa, men helt klart värt. Har även tagit ganska motbjudande före-bilder (nej, inte förebilder) och tänkte om någon vecka ta "in progress-bilder" för att sedan avsluta med några, förhoppningsvis, riktigt fina efter-bilder. Bara så ni vet. 

 

Nu ska jag krypa ur min älskade onepiece och bege mig iväg för middag och film hos en fin kollega. Känns ungefär hur bra som helst att faktiskt ha någon här nere (förutom min fru då) som man kan umgås med. Särskilt när jag kan vara precis så som jag är, konstig och rollercoaster. Och för att vara brutalt ärlig har jag faktiskt flera fina kollegor. Score. 

 

(Rubriken är en flört till Denice, samt min nuvarande pepplåt på gymmet. För er som rynkade ögonbrynen lite extra)