Som fortsättning på en oerhört lång morgon under duntäcke och kornkudde tänkte jag underlätta för alla er som skulle vilja lära känna mig bättre. Och ja, det finns faktiskt människor (läs människa) som, tro det eller ej, läst min stackars blogg för att sedan kontakta mig och artigt tala om att jag borde släppa in mina läsare lite mer. 

 

Avslöja mer, helt enkelt, sluta skriva i gåtor och metaforer och i stället bara skriva precis så som det är. Problemet är bara att jag inte alltid tänker på vad och hur jag skriver, utan inläggen publiceras nästan alltid innan jag läst igenom dom och funderat på vad som står, egentligen. Och det är väl bra, intalar jag mig själv, annars skulle det vara väldigt tomt och innehållslöst är jag rädd. Även om vissa kanske uppfattar det som så ändå. 

 

HUR SOM HELST tänkte jag nu släppa in er, avslöja och låta det bära eller brista. 

Utan inbördes ordning tänkte jag berätta några av de sakerna som man kanske inte alltid får tillfälle att dela med sig av. Men som ändå på något vis finns där, begravda i min personlighet. 

 

- Jag har någon form av tvångstanke när det kommer till reflexpinnar vid sidan av vägen, men bara när jag åker eller kör bil. I vissa fall även motorcykel, men oftast bil. Jag "måste" nämligen tugga varje gång jag åker förbi en, i takt till eventuell musik. Osynkas det fruktansvärt måste jag byta låt. Detta förekommer framför allt på sträckan Östersund-Stugun, och är riktigt svårt att undvika om jag dessutom har något att tugga på. Det enda som egentligen hjälper mot detta tvångsbeteende är en livlig diskussion. Eller nära döden-upplevelse. I vissa fall har jag "tom-tuggat" tills jag fått ont i tänderna. Inte okej. 

 

- Jag älskar att göra främlingar obekväma. Och då menar jag inte gå runt och fälla krokben, för att de ska falla omkull obekvämt, utan mer i form av själva känslan. Hålla ögonkontakt med någon man möter, även om de viker undan blicken, men inte stirra utan bara lugnt och stilla titta. Eller medvetet stanna tvärt i mataffären, trots att man vet att det är människor bakom. Skapa lite av en dominoeffekt. Varför jag gör detta vet jag inte, och det är inget jag har planerat på min dagliga agenda. Taskigt mot alla mina offer, men ändå lite roligt. Tills någon stannar och skäller ut en, dvs. Eller tills man träffar personen i fråga senare, "Frida, det här är min brorsa Théo". "Jaha... hej....". 

 

- Jag är livrädd för att kissa ner mig i sömnen. Särskilt nu när jag sover nerdrogad vissa nätter, utan någon som helst koll på mina behov. 

 

- Ibland gör jag fortfarande kompislistor, ni vet sånna man gjorde när man var liten för att rangordna sina vänner. Jag har dock slutat med titlarna "Bästis" "Bästa vän" "Bästa Kompis" "Vän" "Kompis" och så vidare, för riktigt så funkar det kanske inte längre. Däremot händer det att jag skriver upp alla mina närmsta vänner och funderar lite över varför just de står nerklottrade på ett papper, ser tillbaka på minnen och påminner väl mig själv om att de finns där. Att jag behöver de och att jag kanske ibland också måste visa att även jag finns kvar. Trots eventuellt avstånd och konversationsuppehåll. Att jag behöver er, kort och gott. 

 

- Jag är oerhört barnslig och tycker fortfarande att pruttar, spelpjäser i näsan och att klä ut sig är väldigt underhållande. 

 

- Jag har ett smsbehov nästan varje dag, hör ingen av sig till mig måste jag skriva till någon. Oftast gör jag det i vilket fall. Och oftast är det även någon som slänger iväg ett oskyldigt "hej", "skit på dig" eller "puss" till mig också. Fint det!

 

- Ibland lider jag lite halvt av tourettes syndrom på facebook, vilket kan vara både underhållande och jobbigt. För både mig och andra, givetvis. 

 

- Det finns många som frågat mig om jag kan känna smärta, eller om jag kanske rent av tycker om det. Mår lite illa av tanken, för smärta är bland det värsta jag vet. Huvudvärk går väl ann, men sårskador och frakturer åker ner i min hate-box.