Kära vän, fiende eller hen. 

Jag har faktiskt inte haft så fin dag, näsblodet har forsat genom hela arbetsdagen och nu är min energi borta. Dock fylldes den på igen när jag fick ett sådant fint meddelande. 

 

Jag har självklart ingen aning om vem du är, men antar att jag saknar dig minst lika mycket som du saknar mig. Antagligen mer. Särskilt om du rimmar på fis. Och gris. Och spis. Då saknar jag dig otroligt mycket. 

 

puss och hjertahhhh

Hej kära Frida! 
Du är fin, snäll och bäst, hoppas du får en bra dag. Jag saknar dig här uppe i jämtland. 

pussssss å kraaaaaam

Nu beger jag mig till Jämtlands skogar. Ja-a. Faktiskt. 

Kommer att gömma mig under min stubbe fram till 5 januari. 

Fritt fram för påhälsning eller avhälsningar. 

Tänk att det har gått 10 år. T i o j ä v l a å r.

Det känns så sjukt. Konstigt. Orättvist.

Orättvist mot familjen Hansson som antagligen är den finaste familjen jag känner. Rakt igenom.

Sorgligt nog hindrar både facebook och youtube mig från att ladda upp detta nya avsnitt. Jag testar mig därför fram mellan lite olika alternativ för att även detta avsnitt ska nå omvärlden. 

 

Ger videobam ett försök denna afton.

 

 

Sitter här och filosoferar i min nya kontorsstol från Jysk. Otroligt nöjd med stolen, tackar som frågar, och intalar mig att det var precis en sådan som behövdes för att plugget ska flyta på felfritt och i rasande fart. Tyvärr glider jag alltför ofta in på Candycrush när uppgifterna är dåligt formulerade och handlar om ett kapitel på sisodär 70 sidor, men det går liksom framåt ändå. På Candycrush alltså. Och i den oändliga naturkunskapen. 

 

Jag kände att jag behövde dela med mig av den faktan, att jag är på level 420 och att jag ligger hela 3 veckor före i planeringen för kursen. Dessa två faktorer ger mig ett form av lugn denna fredag, en fredag som ikväll kommer att spenderas på Regina med Emil Jensen och min fru. 

 

Känner sådär långt ner i magen att en fin helg väntar, och imorgon kommer ett par kusiner på besök som jag inte träffat på så många år att jag tappat räkningen. Kan inte annat än bli bra när ett Saw-maraton står på schemat.

 

Så blev det ännu en bloggtorka. Kanske beror det på att mitt liv är innehållslöst, eller just att det är fruktansvärt innehållsrikt så jag inte hinner skriva. Det kan också bero på att förra inlägget känns svårt att toppa, kvallemässigt. Jag drar slutsatsen att orsaken är någon form av valfri kombination av ovan, men hör och häpna kära valpar, för nu skriver jag. 

 

För er som undrar, lever jag. Ni vet, jag andas och sysselsätter mig med diverse. Jag jobbar, bestämmer mig för att gymma men gör det ändå inte, pluggar lite i omgångar och åker på spontana äventyr när kropp och själ tillåter. 

 

Det blev till exempel en roadtrip hem till Jämtlands skogar med min fina kusin i syfte att överaska familj och släkt. Otroligt lyckat blev det och till vår stora förvåning blev faktiskt alla glada över att se oss. Vi virkade penisvärmare och tårta, tittade på greys natten lång, pussades och kramades med både djur och människor, åt tårta och kakor tills vi sprack, eldade björkved och bara va. Sådär fint som det lätt kan bli när man är hemma. 

 

Och snart är det dags för ännu en trip hem, dock med annat sällskap, men med samma slutmål. Även då kan det tänkas bli mängder av både kärlek, björkved, tårta och fethäng. Faktiskt. 

 

 

Jag kan inte säga att jag blev förvånad när du önskade fler modetips. Jag kan ju trots allt en hel del om detta omtalade mode. 

 

Dock vet jag inte riktigt vart jag ska börja, vilka tips som just du skulle ha nytta av eller vilka av mina många kända outfits jag ska dela med mig av. Jag ska försöka, det lovar jag, men du får ha lite tålamod och lova att inte bli förkrossad när du inser att mina tips kanske överskrider din budget. 

 

Det är viktigt att klä sig bekvämt. Kläderna ska vara otroligt bekväma och praktiska innan du börjar tänka på färg och form. Det är bättre att du känner att du kan sitta ner på en stol utan att jeansknappen spricker än att du känner dig vacker. 

 

Våga sticka ut! Hur ska människor i din omgivning kunna lägga märke till din otroliga skönhet om du inte vågar visa upp dig? Starka färger är bra och gärna något extra som drar till sig uppmärksamhet.

 

Granska bilderna nedan väldigt noga. Ibland kan de allra minsta detaljerna i en outfit vara avgörande. Det kan till exempel sabba en outfit totalt om du har smutsigt hår, ful färg på naglarna eller matrester i mungiporna. Tänk för guds skull på detta och titta på dig själv ur alla vinklar i spegeln noga innan du kliver utanför dörren. Och känns något av plaggen obekvämt måste du byta ut dessa. Annars påverkas din utstrålning och gångart. 

 

Här kommer lite förslag på outfits som jag brukar använda mig av när jag behöver lite extra bekräftelse och bättre självkänsla. 

 

 

 

 

 

 

Också har jag faktiskt haft finbesök hos mig senaste tiden. 

Ungefär hur bra som helst!

 

 

 

Efter många sönderstrimlade utkast sitter jag här igen med ett oskrivet blad framför mig. Vill meddela att jag lever, att livet rullar på och att ytterligare en flytt är genomförd här i Uptown. 

 

För er som undrar bor jag numera på Lindsbergsgatan. Hösten har börjat visa sig med kalla vindar och lite regn, och det känns som vanligt väldigt udda. Sommaren sveper alltid förbi alldeles för snabbt och denna oändliga väntan på mysvinter gör mig galen stundvis. Inte för att jag längtar särskilt mycket efter ett snöblaskigt Uppsala, men att få komma hem till vinterlandet är så fint.

 

Så vad är det ni vill veta, kära läsare? Vill ni kanske veta att jag tagit mig iväg till gymmet efter 3 månaders uppehåll? För det har jag. Eller vill ni kanske veta att jag suktar lite efter att köpa hus? Eller kanske är det så att ni vill veta vad jag har på mig idag? Om jag tvättat håret? 

 

Det är svårt att veta vad "uppdatera bloggen oftare, you bitch" betyder alla gånger. Saknar ni mina svammeldikter? Mina brutalt ärliga sanningar om mig själv? Mina middagsplaner? Hur mycket pengar jag lagt på ost den här månaden? 

 

Ty jag har en hel del kvar att avslöja, vet bara inte riktigt vart jag ska börja. 

 

 

 

 

Myser i en stuga i skogen. Med kissekatter, Frida och grillat. 

Och har det bara sådär himla jättebra och fint.

 

Och imorgon åker jag hem. Till en ny skog. Fint det med. Jättefint. 

 

Beware. 

En annan fredagstanke som slog mig idag på jobbet när jag halvsov i soffan var en tanke gällande mina föräldrar. På måndag har de nämligen varit gifta i 25 år! Om jag inte har räknat fel. Vilket vore en aning pinsamt. Detta innebär att de gifte sig vid 23 års ålder, återigen om jag inte räknat galet, vilket också ger mig både en liten "wow"-känsla, samt en "WTF"-känsla. 

 

"Wow"-känslan infinner sig då jag själv har svårt att förstå hur man kan bo med samma person under så lång tid utan att helt enkelt inte orka mer, alls, samtidigt som jag tycker att det är väldigt fint att de har lyckats. Ett litet ytterligare "wow" att deras äktenskap på något underligt sätt överlevt två psykobarn vid namn Isak och Frida. Hade jag varit mamma till oss två, hade jag på riktigt övervägt adoption. 

 

Och där kommer väl själva "WTF"-tanken in lite i mina tankar. Hur lyckas man? Och hur kan de, efter alla dessa år, ändå förlora mot mig i ordförklaringsspel? Frågorna är många, och tyvärr blir det nog svårt att klämma ur de några seriösa svar. 

 

Behovet av svar är inte jättestort heller från min sida, men otroligt glad och tacksam är jag över att jag har de. Oavsett hur många år de varit gifta, eller hurvida jag var planerad eller lite av en olycka. Och även om jag är den gamla rödhåriga brevbärarens barn skulle jag aldrig vilja byta bort de mot någon eller något annat! 

 

Fina päron. Mamma och pappa. Helen och Ville. Mor och Far.

Franzon och Högström. Numera Vallinder. 

Jag älskar er, mest av allt, och på måndag ska jag leda vårt lag på Boda Borg i Torpshammar mot extrem lycka och framgång! 

 

 

 

Nu är min efterlängtade hemresa inte långt borta. Kanske tror ni nu att det är själva hemresan jag längtar efter, det vill säga de ensamma timmarna i bilen med hög musik och för mycket hamburgare, men det är inte helt rätt tänkt. Kanske tänker ni också att "Jaha, nu har hon fått nog av Uppsala. Told you so, flicka lilla.", men det är inte heller helt sant. 

 

Det ska nämligen bli otroligt skönt att få komma hem, slappna av, inte slappna av och umgås med alla fina, samtidigt som det antagligen kommer kännas skönt att återvända ner till Uptown igen. Hoppas dock på lite mer liv och rörelse, för nu känns allt ganska dött. Händer för lite, tänker för mycket. Hänger för lite, snusar för mycket. Ja, ungefär så känns det just nu. 

 

Men oroa er inte, kära vänner, denna tristesskänsla kommer jag att lämna här i Uppsala och låta den blåsa bort under tiden jag är hemma, för att sedan återvända och ta nya tag. 

 

Jag hoppas att ni inte har glömt mig, och att det väntar många fina återseenden när jag kommer hem. Lönnfeta kramar och monopolmaraton, drinkblandande och gitarr framför brasan. Håller även tummarna för x antal nattdopp, sving i öratjärnslianen och snygga vurpor på tub och vattenskidor. Kanske också en sväng till crossbanan om låtsasgudarna är med mig, samt andra äventyr som ej bör nämnas såhär offentligt. 

 

På återseende, kära kalvar. Längtar så att jag får magsår. 

 

 

Har jag berättat vad jag brukar göra när jag inte jobbar eller är ute på äventyr?

Antagligen. Men here it goes again.

 

Jag gör ingenting. Ni vet sådär brutalt lite att det inte räknas. Största händelsen idag var när säsong 1 av How I Met Your Mother tar slut, och jag måste resa mig upp, ställa mig på sängen, och lägga till säsong 2 i spellistan, för att sedan sjunka ner i soffan igen och fortsätta mitt maraton. 

 

Näst största händelsen var lunchen jag tillagade så fint. Värmde köttbullar och snabbnudlar. Ingen vinnande kombo, men jag slapp sitta hungrig. Dessutom gick denna lunch så otroligt snabbt att tillaga att jag inte ens behövde pausa avsnittet som rullade på tv'n. Winning! 

 

Så nu räknar jag ner minuterna tills Frida slutar, för då ska vi unna oss mitt-i-veckan-mys med underbar buffé och förhoppningsvis lite bio! Vardagslyx, minsann, utan att överdriva det minsta. 

 

Sen imorgon är min fyradagarshelg slut och dags för jobb igen, och något säger mig att morgondagen kommer att vara ungefär lika händelserik som denna. Med något annat till lunch. 

Sen måste jag ju faktiskt bara tillägga att jag faktiskt tog mig i kragen och skaffade mig ett par hål i öronen idag. Tänk att jag efter så många timmar i tatueringsstudion ändå var lite nervös för hur det skulle kännas. En lättad och glad Frida gick därifrån när hon insåg att det gör ondare att bryta en nagel. Dock 850 kronor fattigare, men vad gör det efter den 25e? 

 

Sånuvetni.

Tänk vad svårt det ska vara att sätta fingret på hur man mår, egentligen, och hur man känner. När man ena dagen är på topp, allting rullar på och vardagen känns överkomligt bra, för att nästa dag befinna sig i samma gamla hål med okontrollerbara tankar och sinnesstämning.

 

Tröttheten och orkeslösheten smyger sig på alltmer och jag längtar tills den dagen jag kan vakna utvilad på morgonen igen.

 

För jag vill så himla mycket, och jag vet ju egentligen att det inte finns mycket som hindrar mig. Det är bara jag. En stor köttvägg i skepnad av mig själv som hela tiden tycks ställa sig mitt i vägen. Skämmes.

 

Men så kommer det dagar när jag glömmer mina hål, fyller igen de bit för bit och lyckas glömma stundvis hur jag lyckats gräva fram de från första början. Jag vill ha fler sånna dagar, bekymmersfria och glädjerika. Och jag tror, och hoppas, att dessa dagar smyger sig på allt oftare.

 

Sommaren är här och just i den här stunden vill jag faktiskt aldrig att den tar slut.

Läser gamla inlägg, hittar deppiga dikter och fina videoklipp.

Och lite konstigt ändå hur jag kan komma ihåg allt jag skrivit om så himla väl. 

Allt fint som hände under de 3 år jag bodde med Denice. Nya möten, Claras fester (!!!), diverse missplacerade spyor, långa fina promenader, svullkvällar, skoterturer i soluppgången, underbara dagar på crossbanan, ovälkomna gäster och så mycket, mycket mer.

 

Otroligt mycket som förändrats, och visst känns det lite jobbigt att aldrig kunna gå tillbaka. 

 

 

 

 

Skön musik i lägenheten och utflyttningen påbörjas.

Jag tycks aldrig vänja mig vid att flytta ur en lägenhet jag trivs i. Sorligt och tråkigt att det ska behöva vara så.

Med alla flyttisar, menar jag då, inte att jag trivs i lägenheterna. 

 

Detta blir då flytt nummer 5, 6 eller 7 i ordningen. På inte ens ett år. Helt ärligt har jag tappat räkningen.

Men det ska väl gå det här också, frågan är bara hur länge jag orkar tills skogen där hemma börjar locka alltför mycket. 

 

Svårt med vad man borde prioritera, tycker jag. Fast och tryggt boende? Ett jobb man trivs med? Närhet till familj? Närhet till vänner? Vattensäng? Frågorna är många och svaren har jag ännu inte hittat. 

 

Men life goes on och mitt fokus ligger på utlandsresan som verkar bli av i januari. Malaysia, Nya Zeeland och Thailand står just nu på den planeringen, med allt vad det innebär. Ska bli kult och fint och bra. Resekontot ökar stadigt varje månad och om allt går som det ska får jag även med mig min trogne fru på detta äventyr. 

 

Så frukta, kära vänner, ty det är ännu ej säkert att jag återvänder från paradiset. 

Tänk vad svårt det är att hitta den där motivationen, trots att viljan finns där egentligen. Viljan att bli klar med sista kursen och slippa stressa över det mer. Viljan att få den där briljanta och självklara idén till tatueringen som blir av 5 juni. Viljan att sticka till gymmet eller bara ut och gå en promenad i det alldeles för fina vädret, för att omkretsen kring mage, lår och rumpa ska börja gå åt rätt håll igen.

 

Varför intalar jag mig själv att jag inte orkar eller kan? Vad vinner jag på det?

Ingenting.

Men jag blir riktigt duktig på candycrush och äter alldeles för många skinkmackor. 

 

Samtidigt som jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig händer det att jag bara lägger dessa tankar åt sidan. Och det är då, gott folk, som jag ser allt det fina som finns omkring mig. Det är då jag tycker att jag är dum i huvudet som stressar kring en kurs som jag läser helt frivilligt, utan några egentliga krav eller måsten. Det är då jag kommer ihåg förra tatueringen, hur jag bara bestämde mig för att lägga den biten hud i Sandras händer och lita på att hon visste vad hon gjorde. Och det gjorde hon ju, jag blev skitnöjd och är det fortfarande såhär halvåret senare. Varför tvivlar jag på att det kommer att bli så även denna gång? Dumsnut. 

 

Och träningen är också så otroligt onödigt att stressa upp sig och deppa ner sig över. Min kropp mår väl inte bättre för att jag tjurar ihop och hänger läpp? 

 

Tänk om man bara kunde komma ihåg allt detta när man behöver det? När man ligger där i sängen, med täcket över huvudet för att den där jävla solen ska vara så jävla stark och stor och nära. Tänk om jag bara kunde kliva upp ur mitt hål då, uppskatta solen medan den finns framme och spara deppet och hängläppen till en regnig dag när bilen får vattenplaning och huvudet åker genom vindrutan. 

 

Och eftersom att det aldrig ska hända mer, behövs inte the depp.'

SCORE.