Trött Frida som ligger i sängen idag, läser gamla svammelutkast som av någon anledning aldrig visades och söker energi för dagen. Sov 3 stolta timmar på jobbet och tycks ändå inte kunna sluta ögonen en stund till, trots att jag kom hem strax innan 8 imorse. 

 

Stressen kryper fram och jag försöker intala mig att jag faktiskt har tid att bara ligga här några timmar till. För det har jag. Men det finns alldeles för mycket som "jag måste göra", som behöver göras just idag för att inte bara falla ur min tankebana helt. Som så mycket annat gör. 

 

Jag skulle behöva komma iväg på gymmet eftersom att jag vet hur bra jag alltid (läs oftast) mår efteråt. Särskilt efter min McDonald's frukost som jag köpte med mig hem till sängen. Aj aj. Och som jag alltför ofta gör när jag jobbat kvällspass.  

 

Jag skulle också behöva köpa kurslitteratur, helst igår, och mejla min mentor för att få någon form av koll på hur studieupplägget blir. Visserligen kan det vänta tills på onsdag, då jag faktiskt ska träffa honom personligen, men det ligger ändå och gnager. 

 

Framför allt skulle jag verkligen behöva få ordning på min hjärna och nacke. Men hoppet om att bli återställd är snart helt borta och jag börjar acceptera mina framtida begränsningar mer och mer. Tråkigt, men det är väl dags nu efter snart 3 års rehabilitering. Inte att sluta kämpa för förbättring, men att släppa taget om tanken på att kunna må som jag gjorde innan mitt traumastreak började. 

 

Inte för att klaga eller snyfta för att jag har det mycket värre än alla andra osv, utan mest för att ni som undrar ska få veta. Utan massa ursäkter och "jo jag mår bra, själv då?". För helt bra mår jag väl egentligen aldrig. Men just nu känns det ändå som tillräckligt. Jag klarar mig. Har jag gjort hittils åtminstonde, vore kanske synd att ändra på det nu.