Dagen började förvånansvärt bra med oväntad sovmorgon på jobbet och lyxfrukost som jag noga valde ut igår. Tankarna höll sig på hur bra sommaren kommer att bli, och hösten, vintern, våren och sen även nästa sommar om det bara rullar på som det gör nu. 

 

Men snabbt vände den här fullt braiga jobbdagen till en hatdag.

 

Och om det är något jag verkligen hatar, så är det att hata. Sådär innerligt och magkrampande. Rent jävla hat. Hat mot mig själv, hat mot min omgivning och rent allmänt jobbigt hat som flyter omkring och vägrar dunsta. 

 

Något som också flyter omkring är osanningar om mig själv, förvridningar av verkligheten som vissa människor tycks tro tillräckligt mycket på för att inte ens ge mig en chans. En chans till att visa vem jag är eller bara en chans till att förklara. Vissa av dessa har sina grunder, det vet jag självklart om, medan andra är rena lögner. Och det kanske är det jag hatar mest. Lögner. 

 

Det är kanske där hatet mot mig själv kommer in, jag har ljugit så fruktansvärt mycket både mot andra och kanske framför allt mot mig själv. Ljugit om vad jag varit med om, ljugit om varför. Ljugit om vart jag varit, och med vilka. Ljugit för att skydda mig själv, och ljugit för att skydda andra. Ljugit om vad jag har behövt, ljugit om varför. 

 

Och med allt hat och alla lögner kommer ånger. Jag ångrar så mycket, både saker som hände för 10 år sedan och saker som hände igår. Jag ångrar att jag följde med på en utlandsresa som kom att förstöra stora delar av mitt liv. Jag ångrar att jag försökte förlåta, försökte förstå något som är både oförståerligt och oförlåterligt än idag. Jag ångrar att jag har ljugit för mig själv om hur jag har mått, egentligen. Jag ångrar att jag försökte intala mig själv att tiden läker alla sår. 

 

Hat, lögner, ånger.

 

Jag hatar att rykten sprids som löpeld och att de når mig på alla möjliga bisarra vis.

Att jag har levt i någon form av halvsanning under så många år. Ljugit för mig själv så bra och intensivt att jag till slut trott på mina egna lögner. 

Och nu, när jag äntligen har funnit riktig lycka ångrar jag att jag inte tillät mig göra det tidigare.

 

För trots allt detta, allt hat, alla lögner och all ånger, är jag lycklig.  

 

Helgen blev fet, precis som väntat! 

Konserten var helt underbar, trots att jag fuckade ur och tuppade av. Blev utsläpad och omhändertagen av två fina sjuksköterskor dock, men jag lyckades trycka mig in i publikhavet igen och hittade tillbaka till mitt sällskap. Det tyckte sköterskorna var en dålig idé, det tyckte inte jag. Jag hade rätt. Blev hur bra som helst och jag missade bara en bråkdel av alla fina låtar! 

 

Nu har jag dock dragit på mig någon form av förkylning, så jag bestämmer mig för att skippa jobb imorgon och bli frisk tills på onsdag när jag får återse Matilda igen efter drygt en vecka ifrån varandra. (läs: en evighet)

 

Tänk vad skönt det känns att slutföra något som legat på is i flera månader. 

Jag menar självklart uppdrag 2 i den otroligt sega och tråkiga kursen naturkunskap 2. 

 

Visserligen slarvigt genomfört, men så fruktansvärt skönt att slippa tänka mer på det. Ett litet uppdrag kvar nu som plötsligt inte känns lika kvävande längre.

 

Och annars då? Jo det är bra, tackar som frågar! Livet rullar liksom fortfarande på och igår fick jag ett efterlängtat "JA" från min hyresvärd till att måla om och slänga ut alla gamla möbler i lägenheten. Nu väntar jag liksom bara på att min fina ska flytta in så att vi kan sätta igång!

 

(Imorgon kommer det finbesök i form av Clara & Madde. Vi ska på One Direction. Det kommer bli fett.)

Just idag är en sån dag där allt är så jävla fint. Solen skiner här i Stensjön, valpen tar ärovarv på gräsmattan och verkar lyckligast i världen, det finns tusen saker att se fram emot denna sommar och jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Känner inte igen mitt liv. Visst finns de olidligt tråkiga dagarna kvar ibland, när det känns som att tiden står stilla och man blir ensammast i världen, men de blir allt färre och kortare. Och snart lär de vara försvunna helt, med ny sambo och förhoppningsvis ny färg på väggarna. 

 

 

Köpte mig en ny bil denna afton. Så nu har jag två.

Och valp. 

Vad hände? Det kan man undra. Impulskontrollen har liksom avtagit rejält, men lika glad är jag för det. 

 

Jag kommer att sakna gula faran och alla de fina minnena vi haft tillsammans. 

En minnesstund kommer att hållas. Jag återkommer med tid, plats och datum. 

 

Som ni märker rullar ju livet på även här i Uppsala. 

Tiden går fruktansvärt långsamt ibland men det underlättar att köpa på sig massa fina grejor. Till exempel en liten Nova. Älskade bebis. Helt perfekt och äter ibland sitt eget bajs. Hur underbar som helst, faktiskt. 

Jag har inte stuckit hål på någon body builders arm, men jag har skaffat valp. Det känns underbart och på fredag är hon officielt min, lilla Nova. Välkommen på valpmys framöver, kära kalvar, vänner, ovänner och ni andra också! Kärleken är och kommer nog alltid vara överflödig. 

 

Trots allt kaos och mörker som varit, dubbla budskap och omedvetna sanningar, slag i ansiktet och tårar, ser det ljust ut. Jag tror vi får hålla i oss, har en känsla av att vår och sommar detta år kommer att vara över smärtsamt snabbt. Men kanske är det bra, för då blir det september lika snabbt.  

Solen skiner, jag sitter och äter kaniner. 

 

En fin dikt får beskriva en fin dag. Även om den egentligen inte beskriver särskilt mycket med själva orden. För er som känner till hela dikten bör känslan i den vara tillräcklig. 

 

En bra dag, med andra ord. Väldigt bra. Valpmys ute i solen med lillskruttan (jag dör lite varje gång jag tänker på henne eller ser henne), en väntande helg fylld med äventyr och sedan två veckor med Matilda. Bättre än så blir det nog inte. 

 

Ibland gör livet ont, jävligt ont. Och sen blir det vår.

Nu är våren här för min del. Äntligen. 

Och jag vill uppleva den med er, kära vänner.

 

 

 

Off to Stockholm för en liten weekend med min kära mor. Melodifestivalsfinal och hotelllyx står på schemat, förutsatt att vi hittar igen varandra i den där djungeln. 

 

Livet är ändå rätt fint, måste jag erkänna. 

 

 

 

Ensamheten har smygit sig på efter ett trippelt arbetspass. Började jobba 08.15 igår och slutade 16.30 idag. Planen var att ta sig iväg till gymmet, svettas lite och sedan däcka i sängen resten av kvällen. Men så hamnade jag här, och fastnade lika hårt som vanligt. 

 

Det händer så fruktansvärt mycket nu, i mitt liv och i allas runt omkring. Det är som om världen börjat snurra extra snabbt och ändå så olidligt långsamt. Dagarna som man aldrig vill ska ta slut är över på ett ögonblick och de där mellandagarna som egentligen bara är transportsträcka känns alldeles för långa. 

 

Den här dagen har jag önskat ska ta slut länge nu, men så dyker Denice upp och förgyller som vanligt. 

 

Tack vare min okände beundrare och en mer känd fin Matilda har jag tagit mig i kragen och kikat in här igen. Läser igenom gammalt svammel och blickar tillbaka lite, på gott och ont. 

 

Men så dyker det upp en födelsedagshälsning till finaste Hanna som gör mig sådär varm och glad. Samtidigt som saknaden tar stryptag kan jag inte hjälpa att jag sitter här och ler åt alla fina minnen. Älskade Hanna, och alla ni andra. Jag saknar er massor och hoppas att jag aldrig någonsin lyckas glömma hur fina ni är.