Tänk vad svårt det är att hitta den där motivationen, trots att viljan finns där egentligen. Viljan att bli klar med sista kursen och slippa stressa över det mer. Viljan att få den där briljanta och självklara idén till tatueringen som blir av 5 juni. Viljan att sticka till gymmet eller bara ut och gå en promenad i det alldeles för fina vädret, för att omkretsen kring mage, lår och rumpa ska börja gå åt rätt håll igen.

 

Varför intalar jag mig själv att jag inte orkar eller kan? Vad vinner jag på det?

Ingenting.

Men jag blir riktigt duktig på candycrush och äter alldeles för många skinkmackor. 

 

Samtidigt som jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig händer det att jag bara lägger dessa tankar åt sidan. Och det är då, gott folk, som jag ser allt det fina som finns omkring mig. Det är då jag tycker att jag är dum i huvudet som stressar kring en kurs som jag läser helt frivilligt, utan några egentliga krav eller måsten. Det är då jag kommer ihåg förra tatueringen, hur jag bara bestämde mig för att lägga den biten hud i Sandras händer och lita på att hon visste vad hon gjorde. Och det gjorde hon ju, jag blev skitnöjd och är det fortfarande såhär halvåret senare. Varför tvivlar jag på att det kommer att bli så även denna gång? Dumsnut. 

 

Och träningen är också så otroligt onödigt att stressa upp sig och deppa ner sig över. Min kropp mår väl inte bättre för att jag tjurar ihop och hänger läpp? 

 

Tänk om man bara kunde komma ihåg allt detta när man behöver det? När man ligger där i sängen, med täcket över huvudet för att den där jävla solen ska vara så jävla stark och stor och nära. Tänk om jag bara kunde kliva upp ur mitt hål då, uppskatta solen medan den finns framme och spara deppet och hängläppen till en regnig dag när bilen får vattenplaning och huvudet åker genom vindrutan. 

 

Och eftersom att det aldrig ska hända mer, behövs inte the depp.'

SCORE.