En annan fredagstanke som slog mig idag på jobbet när jag halvsov i soffan var en tanke gällande mina föräldrar. På måndag har de nämligen varit gifta i 25 år! Om jag inte har räknat fel. Vilket vore en aning pinsamt. Detta innebär att de gifte sig vid 23 års ålder, återigen om jag inte räknat galet, vilket också ger mig både en liten "wow"-känsla, samt en "WTF"-känsla. 

 

"Wow"-känslan infinner sig då jag själv har svårt att förstå hur man kan bo med samma person under så lång tid utan att helt enkelt inte orka mer, alls, samtidigt som jag tycker att det är väldigt fint att de har lyckats. Ett litet ytterligare "wow" att deras äktenskap på något underligt sätt överlevt två psykobarn vid namn Isak och Frida. Hade jag varit mamma till oss två, hade jag på riktigt övervägt adoption. 

 

Och där kommer väl själva "WTF"-tanken in lite i mina tankar. Hur lyckas man? Och hur kan de, efter alla dessa år, ändå förlora mot mig i ordförklaringsspel? Frågorna är många, och tyvärr blir det nog svårt att klämma ur de några seriösa svar. 

 

Behovet av svar är inte jättestort heller från min sida, men otroligt glad och tacksam är jag över att jag har de. Oavsett hur många år de varit gifta, eller hurvida jag var planerad eller lite av en olycka. Och även om jag är den gamla rödhåriga brevbärarens barn skulle jag aldrig vilja byta bort de mot någon eller något annat! 

 

Fina päron. Mamma och pappa. Helen och Ville. Mor och Far.

Franzon och Högström. Numera Vallinder. 

Jag älskar er, mest av allt, och på måndag ska jag leda vårt lag på Boda Borg i Torpshammar mot extrem lycka och framgång!