Tänk vad svårt det ska vara att sätta fingret på hur man mår, egentligen, och hur man känner. När man ena dagen är på topp, allting rullar på och vardagen känns överkomligt bra, för att nästa dag befinna sig i samma gamla hål med okontrollerbara tankar och sinnesstämning.

 

Tröttheten och orkeslösheten smyger sig på alltmer och jag längtar tills den dagen jag kan vakna utvilad på morgonen igen.

 

För jag vill så himla mycket, och jag vet ju egentligen att det inte finns mycket som hindrar mig. Det är bara jag. En stor köttvägg i skepnad av mig själv som hela tiden tycks ställa sig mitt i vägen. Skämmes.

 

Men så kommer det dagar när jag glömmer mina hål, fyller igen de bit för bit och lyckas glömma stundvis hur jag lyckats gräva fram de från första början. Jag vill ha fler sånna dagar, bekymmersfria och glädjerika. Och jag tror, och hoppas, att dessa dagar smyger sig på allt oftare.

 

Sommaren är här och just i den här stunden vill jag faktiskt aldrig att den tar slut.