Allen Stone ger mig ny energi i dessa feber- och hostdagar. Inte för att jag är särskilt nere över detta, har ju myst på hotell jag med världens bästa. Och Ola Salo. Utan tröja. Med massa blod. Både på honom och på mig. 

 

Tyckte att det var ett smart drag att låta blodet börja forsa ännu en gång, passa på när man ändå får rummet städat av någon annan liksom. mums

 

Och imorgon kommer findenice, vilket betyder trés bien!

Läser fint brev från fjärran och kan inte riktigt hålla tillbaka det där salta vattnet. 

Äntligen hemma! Fast utan Timell och med en Hansson. 

Har det sådär jättebra som jag hoppats på och saknat. 

 

Bara så ni vet. 

Undermedvetet hade jag lovat mig själv att aldrig avsluta ett inlägg med "puss". 

Shame on me. Men whattahäll. En puss sitter ju aldrig fel!

Jag vet inte hur länge jag längtat efter att få vara ledig från allt. Bara vara ledig och ta det lugnt. Nu har jag inget val, börjat äta både sömnisar och smärtstillande så finns inte sådär jättemånga alternativ. 

 

Lite av en zombie har jag blivit, levande död, och idag har jag dragit igenom inte mindre än 3 twilight. Från början, såklart. En fruktsoda har även slunkit ner, två hamburgare och alldeles för många skruf. 

 

Wanna join me?? heohöhö

 

För övrigt åker jag hem på fredag (wehå) och verkar ha en del del fina människor att krama om. 

OCH DET SER JAG FRAM EMOT ÄVEN OM JAG VERKAR HUR DEPP SOM HELST. 

puss

 

 

Gråter man verkligen ut i någons famn om man tycker att personen i fråga är obehaglig och sjuk i huvudet? 

 

Förvirrad och utmattad tjej bäddar återigen ner sig i soffan, i hopp om en bättre morgondag. 

Skönt att det nya året snart är här, lättare att intala sig själv förändring då. 

 

Tusentals frågor under de senaste dagarna och ett enda svar. Som egentligen inte svarar på någonting alls, ett svar som egentligen bara avslutar.

Hur man kan öppna sig själv så fullständigt för någon en dag, och bli en helt annan människa en annan? Kasta diagnoser i ansiktet på folk och tro att det är helt okej, att det inte gör någon skada alls.

Hur kan man säga saker som "Du är så jävla bra" och "Det skrämmer mig lite hur mycket jag verkar behöva dig", för att sedan ta tillbaka allt och påstå att det aldrig har hänt. 

 

Tankarna snurrar och kanske är jag psykiskt sjuk, precis som du påstår, då jag faktiskt var helt övertygad om att du var bra. Att alla som påstod motsatsen inte var värda att lyssna på.

 

Jag inser nu att jag borde ha lyssnat för längesedan. 

Och efter 10 timmar på Akademiska sjukhusets akutmottagning känner jag mig, om möjligt, bara ännu sjukare. Förvirrad och lite vilse, på väg åt fel håll. Inriktad på fel känslor, lägger energin på fel personer och lyckas aldrig sluta hoppas på att det där fina som jag saknar så mycket ska komma tillbaka. Som om ingenting hade hänt. Som om det var det självklaraste i hela världen att det skulle bli vi. 

 

Jag har glömt bort känslan av att vakna någorlunda utvilad på morgonen, känna hur magen vill ha frukost och hur skönt det skulle vara med en dusch. Jag kommer inte ihåg alls hur det känns, men jag vet att jag saknar det. 

 

Men det hade kunnat varit värre, det vet jag, och det finns miljoner andra i världen som har det obeskrivligt mycket värre än vad jag har det. Så okej, jag tänker på det en stund och lägger mina problem åt sidan. Sen då? Sen ingenting alls. En tom lägenhet fylld med mig. Och mina destruktiva tankar. 

Så vaknar jag igen. I assistentsängen hemma hos Madde. Förvirrad sätter jag mig upp. Var det bara en dröm? Huvudet är nära att sprängas och jag känner hur något varmt börjar leta sig ut ur min näsa, ner på läppen och in i munnen. Näsblod. Igen. Fan. Impulsivt springer jag in på toaletten och låter det rinna ner i handfatet under några sekunder innan jag trycker in så mycket papper som får plats. Hopplöst. Tar med mig ungefär 28 kilo papper in till sängen igen och lägger mig, allt för att hålla mig vid medvetande. Får inte svimma nu. Orkar inte. 

 

Jag skakar okontrollerat och sätter mig upp igen för att kunna dra upp täcket. 

Hjärtat stannar för en sekund när jag ser de genomblöta tygskorna på mina fötter. 

Ni vet känslan när man tycker om någon så mycket att det gör ont.

Smärta. Bokstavligt talat. 

Barbados och jordgubbsfil till frukost. Kommer plötsligt att tänka på Hampus, och antar att jag inte är ensam om att sakna hans oerhört sexiga imitationer av både boyband och Eva Bergman. (notera att jag inte saknar Eva)

 

KUL att få kommentarer, särskilt när man blir lovad schackrutisar och fint sällskap när jag återvänder till skogarna!

Idag kommer dock skogen till mig, i form av fröken Hanna. Och det blir nog hur mysigt som helst om vi hittar igen varandra här i stadsdjungeln. 

 

 

Snökaos här i Uppsala, för er som bojkottar nyheterna. Igår blev alla bussar inställda på grund av snöfallet. Har hemifrån alltid skrattat åt detta ständiga kaos i södra Sverige, men plötsligt tycker jag inte att det är lika roligt längre. Kan inte riktigt förstå att hela staden kollapsar när det kommer 2 dm snö lite plötsligt. Bilar fastnar vid trafikljusen och bussarna tar sig inte ifrån busshållplatserna.

 

Plogbilarna virrar omkring och verkar inte veta vad de håller på med. Gång- och cykelvägarna blir igensnöade så alla stackars fotgängare och cyklister hamnar antingen i meterhöga drivor eller ute på de halvt plogade vägarna. Bilisterna verkar tycka att allt borde lösa sig om de tutar i kör och taxibilarna erbjuder skjuts för 200 spänn om man vill åka en knapp kilometer. 

 

Och mitt i allt sitter jag med mitt egna lilla kaos. Kaos både kroppsligt och mentalt. Saknar känslan av att alltid ha någon att umgås med, någon man alltid kan våldgästa för en promenad eller en kopp varm choklad, eller någon man vet alltid tackar ja till en drink eller två. Eller baka schackrutor. Eller bygga snögrottor. 

 

Ångrar inte att jag flyttade hit, inte alls, för jobbet är oftast toppen och pengarna rullar in. Vilket är mer än vad jag vågade hoppas på. Jag har väl bara tagit mitt "gamla liv" lite för givet och nu slår det tillbaka, när jag inser hur mycket jag faktiskt missar. Och saknar. 

 

Återvänder till kära Jämtland 21-27 december för er som kanske saknar mig lite också. 

 

För övrigt kommer älskade Denice hit över nyår och det kommer att bli FETT. 

Imorse var jag fast besluten över att ligga i sängen hela dagen och tjura. Tjura över att jag är själv på första advent och tjura över att jag gått upp 6 äckliga kilo. Och sen började jag skämmas, över hur lätt jag bestämde mig för att dagen var förstörd. Innan den ens hade börjat. 

 

Släpade mig därför ut genom dörren, skakade av 4 meter snö från cykeln och begav mig bort mot gymmet med både fastfrusna bromsar och växlar. 

 

Aldrig har det varit så tråkigt att träna, men visst fan var det värt det. 

Hoppas bara på att jag lyckas komma iväg några gånger till innan jul.. för mina byxors bästa.

 

Och helt ensam kommer jag ju faktiskt inte att vara denna första advent trots att frugan är borta på äventyr, ska ju faktiskt jobba ikväll. Även om det just ikväll inte kommer att kännas särskilt mycket som jobb, hyra film, mumsa hamburgare och flera ton pepparkakor står på schemat och jag har redan glömt bort vad det var jag tjurade över imorse. 

 

 

 

 

Något av det värsta jag vet är tystnad. Ni vet den där jobbiga tystnaden som gör att man bara vill skrika rakt ut, gråta eller skicka tusen sms i hopp om att få svar. På något man kanske redan långt inne vet svaret, även om man jobbar och sliter för att inte låta sig själv inse det. 

 

Inse att man inte duger. 

Att man trots extrema ansträngningar ändå blir bortknuffad och kanske också bortglömd. 

Önskar att jag också kunde glömma, att jag föddes med den fina egenskapen att kunna gömma vissa saker så långt inom mig att jag aldrig hittade de igen. 

 

Även om jag inte riktigt tror att det är möjligt hoppas jag. Att jag ska lära mig. 

Eller kanske räcker det om jag börjar lära mig av mina misstag? Tänk va smart och framgångsrik jag skulle bli då! Bäst i världen och unstoppable. 

 

Visserligen finns det ju alltid nya misstag att hitta och prova på, något nytt och spännande som är helt åt helvete. Men som man gör ändå. Lite som en extrem fylla följt av en outhärdlig bakfylla. Eller som förtäring av en liter glass följt av laktosbesök på toaletten. Man vet att det kommer att slå tillbaka bigtime, men ändå intalar man sig själv att det är värt det. Vilket det också många gånger är. 

 

Ibland funderar jag på om jag någonstans tycker om alla dessa slag i ansiktet. Och i magen.

Eftersom att jag aldrig slutar be om mer. 

 

 

Visst är det ändå lite lustigt hur mycket som förändrats på ett ynka år samtidigt som så mycket (för mycket) fortfarande är precis likadant? Ny stad, sambo och frilla men ändå samma gamla problem som fortfarande lyckas gräva ner mig. Längre och längre ner. Men rätt som det är spottar jag ut lite jord ur min mun och tar nya tag, våldgästar och kräver svar, spyr på en fin vän som alltid tycks finnas kvar vid min sida, för att sedan falla ner igen. 

 

Och jag är otroligt tacksam (och en aning förvånad) över att det alltid finns någon som tar emot mig. Dämpar fallet en aning. Guld.