åh jag bah
"Vart har alla människor tagit vägen?", tänker jag när jag följer gågatan in mot stadens hjärta. Jag vet inte vart jag är på väg eller varför, men mina ben verkar veta det jag själv inte gör. Aldrig har staden varit så folktom, så öde, och det är första gången jag går förbi hörnet vid Ica Vretgränd utan att skänka mina små kronor till gumman med dragspelet. Hon som alltid ser så glad ut, men ändå så himla ledsen. Spelar aldrig särskilt vackert, men enda sedan jag hörde henne spela introt till Greveholm har jag börjat lensa myntfacket ner i hennes stackars penningpung. En god gärning, intalar jag mig själv, även fast jag vet att jag som individ ändå inte kan förändra särskilt mycket på egen hand. Men lite. Dock sitter hon inte där idag, jag funderar på om kylan tagit henne eller om hon kanske också har någonstans att sova om natten. För natt verkar det vara.
Plötsligt finner jag mig själv ståendes utanför McDonald's, och inte ens det är öppet. Någonstans känner jag mig besviken, som om jag var extremt sugen på hamburgare utan att veta om det. Eller kanske ville jag bara komma in någonstans där mina fingrar kunde återfå sin känsel.
Varför har jag ingen jacka på mig? Min slitna addidaströja må vara varm och mysig inomhus men här ute i kylan hade jag lika gärna kunnat vara utan. Luftvägarna fryser till is vid varje andetag och en liten gnutta panik börjar infinna sig. Varför släpper de inte in mig någonstans? Vem var det jag skulle träffa? Och varför? Vill gå hem, krypa ner bredvid Frida och sno hennes värme. Men det känns för långt hem. Och utan jackan kan jag inte heller ta bussen. Orkar inte längre tänka, hela kroppen skakar okontrollerat och jag kan inget annat göra än lägga mig ner på den kalla snön. Stänger ögonen och hoppas på att någon ska hitta mig.
Så vaknar jag igen. I assistentsängen hemma hos Madde. Förvirrad sätter jag mig upp. Var det bara en dröm? Huvudet är nära att sprängas och jag känner hur något varmt börjar leta sig ut ur min näsa, ner på läppen och in i munnen. Näsblod. Igen. Fan. Impulsivt springer jag in på toaletten och låter det rinna ner i handfatet under några sekunder innan jag trycker in så mycket papper som får plats. Hopplöst. Tar med mig ungefär 28 kilo papper in till sängen igen och lägger mig, allt för att hålla mig vid medvetande. Får inte svimma nu. Orkar inte.
Jag skakar okontrollerat och sätter mig upp igen för att kunna dra upp täcket.
Hjärtat stannar för en sekund när jag ser de genomblöta tygskorna på mina fötter.
Kommentarer
Postat av: frett
BABY! <333333
Postat av: Denice
Puss å kram<3
Trackback
