Något av det värsta jag vet är tystnad. Ni vet den där jobbiga tystnaden som gör att man bara vill skrika rakt ut, gråta eller skicka tusen sms i hopp om att få svar. På något man kanske redan långt inne vet svaret, även om man jobbar och sliter för att inte låta sig själv inse det. 

 

Inse att man inte duger. 

Att man trots extrema ansträngningar ändå blir bortknuffad och kanske också bortglömd. 

Önskar att jag också kunde glömma, att jag föddes med den fina egenskapen att kunna gömma vissa saker så långt inom mig att jag aldrig hittade de igen. 

 

Även om jag inte riktigt tror att det är möjligt hoppas jag. Att jag ska lära mig. 

Eller kanske räcker det om jag börjar lära mig av mina misstag? Tänk va smart och framgångsrik jag skulle bli då! Bäst i världen och unstoppable. 

 

Visserligen finns det ju alltid nya misstag att hitta och prova på, något nytt och spännande som är helt åt helvete. Men som man gör ändå. Lite som en extrem fylla följt av en outhärdlig bakfylla. Eller som förtäring av en liter glass följt av laktosbesök på toaletten. Man vet att det kommer att slå tillbaka bigtime, men ändå intalar man sig själv att det är värt det. Vilket det också många gånger är. 

 

Ibland funderar jag på om jag någonstans tycker om alla dessa slag i ansiktet. Och i magen.

Eftersom att jag aldrig slutar be om mer.