Och efter 10 timmar på Akademiska sjukhusets akutmottagning känner jag mig, om möjligt, bara ännu sjukare. Förvirrad och lite vilse, på väg åt fel håll. Inriktad på fel känslor, lägger energin på fel personer och lyckas aldrig sluta hoppas på att det där fina som jag saknar så mycket ska komma tillbaka. Som om ingenting hade hänt. Som om det var det självklaraste i hela världen att det skulle bli vi. 

 

Jag har glömt bort känslan av att vakna någorlunda utvilad på morgonen, känna hur magen vill ha frukost och hur skönt det skulle vara med en dusch. Jag kommer inte ihåg alls hur det känns, men jag vet att jag saknar det. 

 

Men det hade kunnat varit värre, det vet jag, och det finns miljoner andra i världen som har det obeskrivligt mycket värre än vad jag har det. Så okej, jag tänker på det en stund och lägger mina problem åt sidan. Sen då? Sen ingenting alls. En tom lägenhet fylld med mig. Och mina destruktiva tankar.