Visst är det ändå lite lustigt hur mycket som förändrats på ett ynka år samtidigt som så mycket (för mycket) fortfarande är precis likadant? Ny stad, sambo och frilla men ändå samma gamla problem som fortfarande lyckas gräva ner mig. Längre och längre ner. Men rätt som det är spottar jag ut lite jord ur min mun och tar nya tag, våldgästar och kräver svar, spyr på en fin vän som alltid tycks finnas kvar vid min sida, för att sedan falla ner igen. 

 

Och jag är otroligt tacksam (och en aning förvånad) över att det alltid finns någon som tar emot mig. Dämpar fallet en aning. Guld.