laddar upp med blyfri 95
snel hest
mannen i blå
Svaret varierar oerhört, men idag lyckades jag sitta på toa, föna håret och klippa naglarna samtidigt!
Dagens bedrift, helt klart.
En timme senare begav jag mig till polisen för onödiga frågor, fula bilder och underliggande anklagelser. Tydligen är jag inte längre särskilt trovärdig och mina skador kunde lika gärna ha kommit från en vanlig halkningsolycka.
För att låtsas ha blivit rånad och misshandlad tillhör ju en av mina stora favoriter, tokigt att alla har gått på min lögn. Alla förutom polisen då.
Nästan ett FFML-ögonblick, känner jag.
Dränker min aggressioner i hög musik och morot.
fint
~
♥
Natthumor
stenen jag släppte slog ner på mig själv
I could give a million reasons
why we should not be friends
Our moods change like the seasons
when my mood ends your mood begins
You're a tease, you're a cockblocker
you're a loudmouth bitch, and a big talker
But that’s okay
you'll grow up someday
Fredagar och funderingar hör ihop.
Frågor i mörkret som fortfarande saknar svar, svar som sägs ska komma till mig imorgon. Sedan lär väl funderingarna cirkulera kring om det var svaren jag hoppats på eller om drastiska åtgärder behövs.
För just nu behöver jag inget mer drastiskt, inget mer oväntat och absolut inga fler beslut att fatta.
Och med det sagt tänkte jag spela upp mina sista ören på nätpoker.
Bjuder på en otroligt vacker bild.
Slå på Kerstin Brismar
vill ha
Vaken om natten och drömmer på dagen
Återförenar mig med min kära dagbok (som jag faktiskt fortfarande använder när det krisar) och inser hur mycket som faktiskt har förändrats under loppet av en månad.
Till det sämre.
Ett sju minuter långt samtal med mormor gav mig lite hopp, men mest ännu mer funderingar. Hon tyckte att jag skulle spendera mina dagar med att titta på idrottsgalan för att slippa allt våld som tycks förfölja mig, eller flytta in hos henne. Hon tyckte synd om mig som har mer problem än henne som redan levt sitt liv och hunnit se världen, skaffat fyra barn och en hel del andra livserfarenheter. Visst har hon rätt, men än är det inte slut.
Och ändå finner jag mig själv sittandes i en obekväm soffa med tårar som rinner, utan någon som helst motivation eller ork att ta tag i mitt liv. Det jag trodde skulle hjälpa mig att återfö humöret denna afton fungerade inte riktigt som det brukar, det finns så mycket jag vill och skulle behöva säga men orden tar jag död på innan jag ens hunnit yttrat mig. En stor klump i magen helt enkelt, som inte verkar vilja försvinna.
Frågan är om ni verkligen vill veta vad jag tänker på när ni frågar?
Sorglig har jag blivit och jag hatar det.
eye of the .. batman
Om 10 timmar lämnar jag min fristad, den vältempererade vattensängen, för att åka in till staden. För att försöka hindra min ständiga viktrasning och återfå lite rutin, kondition och muskelmassa. Kanske även återvända till skolan om huvud och nacke tillåter, eller framför allt om Niklas tillåter.
Fast egentligen längtar jag inte tillbaka, ytterligare stress är något jag klarar mig utan och lärare har aldrig riktigt varit vänner till mig.
Självklart är det som för alla andra, att klassen är det som man egentligen saknar. Sen hur stor den saknaden faktiskt är går väl att fundera på. Men visst finns det guldkorn även i vår klass som gör att min vistelse här i mörka, tråkiga Stugun får den sociala delen av mig att vilja återvända till vardagen.
Tråkigt att saknaden inte är lika ömsesidig som jag hoppats på, bara. Till viss del.
Men jag ska inte klaga mer, det hade kunnat varit så mycket värre.
Och nu kan det tydligen bara bli bättre enligt anonyma källor, källor som jag hoppas har rätt.
Det där vackra som snart är borta
på den
Lösenordet blev väldigt tillfälligt, men det spelar ingen större roll.
Med båda händerna
Jag vet vart jag har honom nu, till skillnad från många andra som jag tills nu varit stensäker på. Vill fortsätta vara säker, fortsätta som då när det var som bäst. Men har man en gång börjat tvivla får man nog räkna med en stund för att allt ska lugna ner sig och återgå till det vanliga igen, eller åtminstone så nära till det vanliga som möjligt.
Rensar mitt huvud med Matt Wertz's låtar och hoppas på att på sova lite inatt, nu när jag löst upp åtminstone en av knutarna i min själ. En stor knut dessutom.
Många inlägg har det blivit och inom snar framtid är jag nog mogen för allmänheten att läsa mina tankar igen.
Ärlighet varar längst?
5:19
before the worst
för vems eget bästa?
En vän på dina villkor.
Det gör så ont att få den bekräftelsen, att få veta.
Men kanske det ändå var för mitt eget bästa, ett kapitel att avsluta för att kunna gå vidare.
Om du bara hade berättat från början, att jag gjorde det värre, att jag när jag trodde att jag ställde upp för dig, gjorde dig obekväm och illa till mods. Hade du berättat det då hade jag aldrig låtit det gå såhär långt, då hade jag aldrig berättat att jag älskar dig.
sju
Frågar ni mig hur jag mår svarar jag antagligen något i stil med "det funkar" eller "helt okej", trots att både ni och jag vet att det egentligen är så mycket sämre.
Jag hatar att jag agerar som ett emo och att jag lyckas dra ner andra med mig, att jag sänker humöret på andra runt omkring mig trots att det aldrig har varit min avsikt.
Därav mitt lösenord, vilket är temporärt men behövligt tills jag vet om allt detta är värt att läsa för omvärlden.
Och till er stackare som faktiskt bad om tillgång ändå skänker jag ett tack, så tack för att ni inte har släppt taget om mig än. Eller tagit en paus som många andra ser som ett lättare alternativ.
för långa dagar
...
som socker
En gång i tiden var ett tag sen nu
Bjuder på en bild från förr som jag stal från Denice, hoppas att hon överlever!
Hatar att lovet är påväg mot sitt slut.
For real.
Beethoven & Berit
De fyra dagar som gått på detta efterlängtade nya år har varit fina, glada och väldoftande.
Unnar mig ett par avsnitt lost i min sexiga gunga och hoppas att ni stackare som fortfarande troget läser mina ord också har fler fina dagar att se fram emot!