sju

Ilskan och förvirringen har nog aldrig riktigt varit så stor som den är nu, jag har tappat all form av rutin och längtar inte ens tillbaka. Kudden är min bästa vän och ändå låter jag den bli lika genomvåt varje natt.

Frågar ni mig hur jag mår svarar jag antagligen något i stil med "det funkar" eller "helt okej", trots att både ni och jag vet att det egentligen är så mycket sämre.
Många av er försöker verkligen, och lyckas väl också till en viss del, humöret höjs under de få minuter vi pratar. Det är viktiga minuter och leder väl egentligen till att jag orkar. Frågan är hur länge ni orkar hålla upp mig och hur länge jag tänker fortsätta gräva ner mig själv.
När ska jag börja försöka?

Jag hatar att jag agerar som ett emo och att jag lyckas dra ner andra med mig, att jag sänker humöret på andra runt omkring mig trots att det aldrig har varit min avsikt. 

Därav mitt lösenord, vilket är temporärt men behövligt tills jag vet om allt detta är värt att läsa för omvärlden. 
Och till er stackare som faktiskt bad om tillgång ändå skänker jag ett tack, så tack för att ni inte har släppt taget om mig än. Eller tagit en paus som många andra ser som ett lättare alternativ. 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Du skulle aldrig kunna sänka mitt humör, ty du är en underbar människa och blott din närvaro värmer i hjärtat <3

2011-01-15 @ 15:50:30
Postat av: Hanna

Du är en underbar vän Frida och jag finns här om du vill prata! Det är skönt att skriva av sig då och då, jag tror inte att någon av dina vänner bryr sig om att det blir "emo-inlägg". Vi älskar dig lika mycket ändå! Pusshej <3

2011-01-16 @ 09:10:51
Postat av: Denice

håller med kommentarerna ovan!Plus att jag saknar dig här i stan ;)

2011-01-17 @ 00:53:18

Lämna en komenter, vettja!:

Ditt namn, eller kanske något töntigt alias:
Håller du fast vid ditt namn?

Din civila status:

Äger du också en onödig blogg?

Ditt personliga uttalande om saken:

Trackback
RSS 2.0