Men detta nyår bestämde jag mig kort och gott för att ljuga mindre, mot mig själv och mot andra. Vara ärligare helt enkelt, i hopp om djupare vänskaper och relationer.

Detta löfte har än så länge bara givit mig mindre trevliga kommentarer, konversationer och händelser men jag hoppas innerligt på att det vänder snart. Annars tänker jag återgå till mitt fina gamla skal, mitt inövade skratt och mina dåliga skämt som väldigt ofta räddar mina dagar.

När jag hör saker som "jag känner inte dig längre" och "du är inte den Frida jag blev vän med", inser jag att alltför många av mina så kallade närmsta vänner aldrig riktigt har känt mig. Jag har alltid haft känslor som inte innebär ett asgarv och glädjetårar. Det finns andra tårar också, och om de skrämmer bort er skulle jag vilja säga att det är eran förlust och inte min.

Även om det känns som att det är jag som blir kvar utan vänner.