Om 10 timmar lämnar jag min fristad, den vältempererade vattensängen, för att åka in till staden. För att försöka hindra min ständiga viktrasning och återfå lite rutin, kondition och muskelmassa. Kanske även återvända till skolan om huvud och nacke tillåter, eller framför allt om Niklas tillåter.

Fast egentligen längtar jag inte tillbaka, ytterligare stress är något jag klarar mig utan och lärare har aldrig riktigt varit vänner till mig.
Självklart är det som för alla andra, att klassen är det som man egentligen saknar. Sen hur stor den saknaden faktiskt är går väl att fundera på. Men visst finns det guldkorn även i vår klass som gör att min vistelse här i mörka, tråkiga Stugun får den sociala delen av mig att vilja återvända till vardagen.

Tråkigt att saknaden inte är lika ömsesidig som jag hoppats på, bara. Till viss del.
Men jag ska inte klaga mer, det hade kunnat varit så mycket värre.
Och nu kan det tydligen bara bli bättre enligt anonyma källor, källor som jag hoppas har rätt.