Igen.

Återförenar mig med min kära dagbok (som jag faktiskt fortfarande använder när det krisar) och inser hur mycket som faktiskt har förändrats under loppet av en månad.
Till det sämre.

Ett sju minuter långt samtal med mormor gav mig lite hopp, men mest ännu mer funderingar. Hon tyckte att jag skulle spendera mina dagar med att titta på idrottsgalan för att slippa allt våld som tycks förfölja mig, eller flytta in hos henne. Hon tyckte synd om mig som har mer problem än henne som redan levt sitt liv och hunnit se världen, skaffat fyra barn och en hel del andra livserfarenheter. Visst har hon rätt, men än är det inte slut.

Och ändå finner jag mig själv sittandes i en obekväm soffa med tårar som rinner, utan någon som helst motivation eller ork att ta tag i mitt liv. Det jag trodde skulle hjälpa mig att återfö humöret denna afton fungerade inte riktigt som det brukar, det finns så mycket jag vill och skulle behöva säga men orden tar jag död på innan jag ens hunnit yttrat mig. En stor klump i magen helt enkelt, som inte verkar vilja försvinna.
Frågan är om ni verkligen vill veta vad jag tänker på när ni frågar?

Sorglig har jag blivit och jag hatar det.