Alla längtar vi efter närhet, att komma främst för den andre och att vara den viktigaste personen i någons liv. Vi längtar efter att bli kär trots dess biverkningar, psykiskt och fysiskt. Men visst känns aptitförlust, sömnproblem och andningssvårigheter bara som droppar urin i havet när man funnit äkta kärlek? När kärleken växer sig stark i både hjärta, mage, armar, ben och andra mindre poetiska ställen. Kärlek är lite av ett dilerium.

Vissa söker hela livet, letar sig till döds efter detta eftertraktade fenomen medan andra ger upp och hoppas på det bästa.

Jag förundras lite över hur mycket man kan älska en och samma person, hur mycket det bokstavligt talat värker i kroppen bara av tanken på denna och hur snabbt allt kan rasa. Hur små misstag blir stora och missförstånden tar över själva kärleken.

Det finns så mycket jag känner att jag skulle behöva få ur mig, både genom skratt och gråt. Men för stunden, för idag, stannar jag upp och bara njuter.

Jag har alltid velat rida.
På en grön sommaräng.
Känna vinden vina.
Jag håller fast vid din man.

Sedan förvandlades jag till
En tunna.

I baken någonstans
Där sitter det en svans.

Att förklara den gångna veckan på Kreta känns som en näst intill omöjlig uppgift, trots min fina inledning. Jag tänker mig därför en traditionell lista på vad jag lyckats hinna med och därefter en mindre bildbomb! Läs om ni orkar, anteckna bäst ni vill och om orken sviker er kan ni ju alltid fortsätta försöka bry er en annan dag.
I en tunna.

Jag har alltså;

- Badat i havet varje dag

- Haft en 2 timmar lång konsert tillsammans med finkusin

- Vunnit 13 stolta omgångar Yatzy

- Sörjt min systemkameras plötsliga och tidiga bortgång

- Inlett (och vunnit) vattenkrig med en främling till tant, med ursprung i tyskland

- Träffat Zhara med boll i ansiktet ett flertal gånger

- Agerat mamma och bästa vän till Roger/Raki, Hulda, Hudwig, Blemma och Enöga

- Förtärt alkohol varje dag, ingen bajsmacka dock

- Lyssnat på Bamse i Trollskogen och smittat Zhara med mitt hästskratt

- Drömt mig bort till gröna sommarängar och nattliga rytmer

- Förstört och sovit i en trasig säng

- Haft det otroligt mysigt på luftmadrass i poolen

- Svalt 36 ofrivilliga liter saltvatten. Om dagen

- Ätit i runda slängar 8000 kalorier om dagen, förbränt ca 20

- Beskådat, samt deltagit i pinsamma raggningsrepliker vid baren

- Ätit godis med smak av tigerbalsam

Och så himla mycket mer som ni antagligen kommer att få höra gång på gång, när jag finner mig själv i den stora saknaden som kommer att uppstå. Som redan har påbörjats.












Veckan har helt klart varit konstig, mysig, kvav, svalkande, mättande, våt och galet minnesvärd!
Längtar som en tok efter nästa äventyr och önskar min fina Zhara ett fett lycka till i sitt nya påbörjade liv.
I en tunna.

Det är så obeskrivligt skönt att bara skriva. Allra bäst är det när stavfelen och det gramatiskt inkorrekta bara flödar utan att någon kan bry sig. När inte ens jag bryr mig om att det jag lyckas få på papper, eller i det här fallet på blogg, kanske inte har bättre innehåll än dikten jag försökte skriva när jag var fem år gammal. 

Jag kan skriva att jag är en tjej på 18 vårar som söker en brevvän, för visst skulle det vara fint. Brevväxla med någon främling och tala ut om allt, men att aldrig behöva tänka på om denne tar åt sig, om personen i fråga mår dåligt av erfarenheterna som jag delar med mig av eller om denna brevvän i över huvud taget bryr sig. 

Jag utser därför dig som min nya brevvän. Och du får tycka precis vad du vill, bry dig så lite eller mycket du känner för och sluta läsa mina brev när du vill. 

Inga fasader håller för evigt, självklart hinner vissa gå i graven innan man får ta del av vad som fanns bakom, men visst vore det sorligt om det var mitt fall? Att jag med alla mina tusentals tankar och funderingar skulle gå i graven innan jag hunnit plågat tillräckligt många människor med de? 

Jag funderar på det alltför ofta, hur framtiden skulle förflyta utan mig i den. Om minnet av mig skulle bestå och förgyllas eller om min fasad skulle spricka samtidigt som jag sluter ögonen för sista gången. Att mina gamla dagböcker hittas och offentligörs, att människorna som alltid varit min familj och mina vänner får sanningen som ett slag i ansiktet. Allt jag gjort, allt jag känt och allt som jag skrivit ner för att själv kunna minnas. Alla mina misstag, mina lögner och mina oerhört korkade beslut. 

Samtidigt kanske vissa skulle få sig en förklaring, till varför jag är som jag är (eller i det fallet varit som jag varit) och varför jag tagit besluten jag tagit från första början. Jag intalar mig själv att alla misstag jag gjort, eller lögner som jag dragit har varit bra för någonting. Räddat någon eller åtminstone hjälpt till på något vis. Att det är jag som tagit smällen och begravt tankarna inom mig för att underlätta för någon annan. 
För någon finare, en vän eller familjemedlem. 

Men kanske är det så att jag hela tiden försökt underlättat för mig själv. 
Tills nu när du finns i mitt liv rör om allt, ta fram den blödiga Frida som alla undvikit förr. Jag känner att lögnerna och fasaden spricker lite när jag är med dig, vilket oftast gör det ännu värre. Det får mig ibland att dra ännu en lögn, för att som jag intalar mig själv "skydda dig". Frågan är vad jag vill skydda dig ifrån? Mig själv? Mitt riktiga jag? Så hemsk är jag väl ändå inte, och om så är fallet är det nog lika bra att du inser det innan någon annan gör det åt dig.

Hennes liv är rätt så tragikomiskt när man står på utsidan, när man ser in på hennes liv ur ett annat perspektiv.

Hon är som en ökenblomma, bildar sina rötter under de två dagar som regnet faller. Sakta stiger hon upp ur leran för att blomma, men bara för en kort stund. Hon fångar de vackra solstrålarna, tar till sig de och omvandlar de till sin egen skönhet. Helt ovetandes om att de snart skall bli hennes död. Sedan faller hon i torka och bara två dagar senare, när bara de torra, skrumpna resterna av hennes liv är kvar kommer turisterna. De kommer för att se miraklet. De ovarsamma människorna ser inte resterna av det vackra på marken, utan trampar sönder henne till det oigenkännliga.

Och så går alla våra liv, förr eller senare. Vissa av oss har priviligiet att leva längre, och kanske blir just du plockad av någon som tycker om dig för den du är, trots dina brister. Andra, såsom flickan, blommar, dör och faller sönder, förvandlas sedan till stoft eller damm.

Därför lämnar flickan den här världen idag, med förhoppningen att någon ska plocka henne i nästa liv, innan det förstös återigen. Innan hon förvandlas till något som ingen lägger energi på att känna igen, varken hon eller någon i hennes omgivning. Kanske har hon turen att bli uppskattad i nästa liv, kanske blir hon uppmärksammad och omhändertagen.
Kanske inte. 

*
Hon var chanslös, fastbunden i sängen med plastpåse över huvudet och borttorkat luktsalt under näsan. När han såg hur hennes ögon började grumlas skar han hål i påsen, hennes korta andhämtningar genom plasten fick han att minnas sin egen barndom. 
Som liten hade han alltid varit uppskattad, oftast mer än andra barn. Det var någonting som han retade sig på, aldrig hade han blivit kritiserad för någonting, aldrig hade någon varit uppriktig mot honom. Samma problem återkom när han började träffa kvinnor, han blev alltid missuppfattad. Kvinnorna vägrade fortsätta träffa honom, men vägrade också att förklara varför. Frustrerad blev han och när han frågade fick han bara meningslösa svar som tydde på att han redan borde veta svaren på sina eviga frågor. I sökandet på tillfredställelse började han våldföra sig på kvinnorna, sedan också på män. När det inte längre uppfyllde hans behov tillräckligt började han i stället kidnappa och systematiskt avrätta de, och det var där han var nu. Hans sjukdom hade tagit över hans liv och blev allt värre med åren. 
Han darrade så kraftigt av frossa när han skar hål i plastpåsen att han dessutom skar sönder flickans läpp. Hon blödde, det kände hon. Men smärtan i hennes nacke, där han slagit henne, bedövade större delen av värken i läppen. Hon var rädd, men ändå lugnad av hans närvaro, hon visste att hon kanske skulle dö, men hon hade accpeterat detta öde. Att han skulle ta hennes så kallade liv ifrån henne. 

Utanför öste regnet ner och hon var på väg för att besöka sin bror, vad han ville visste hon inte. Han hade bara ringt upp henne och beordrat henne att komma, som så många gånger förr. Han hade talat med samma bestämda beordrande röst som han visste att hon inte kunde säga nej till. När hon steg in i den regnvåta taxin hade hon genast känt på sig att allt inte stod rätt till med hennes bror och när hon sedan betalade taxichauffören gav hon honom en hundring extra och bad honom att vänta på henne. Hon sade att om hon inte kom ner igen så skulle han ringa polisen. Taxichauffören verkade förstå flickan och acceptera deras överenskomelse. 

Det hade nu gått 25 långa minuter, flickan höll noga reda på tiden med hjälp av den stora klockan som satt monterad på väggen intill. Hennes tankar vandrade iväg till taxichauffören, hade hon givit honom tillräckligt mycket pengar? Struntade han i att ringa polisen? 
Blodsmaken fyllde hennes mun till den gräns att hon ville spy, men insåg att hon då skulle kvävas av påsen hon fortfarande hade runt sitt huvud. Och kvävas av sin egna spya såg hon inte som ett tillräckligt bra alternativ i stunden. 
Ytterligare 10 minuter passerade, ungefär lika snabbt som en snigel krälar i sin flykt från en trädgårdsarbetares mördiska redskap. 10 minter låg hon där medan hennes bror kladdade, tafsade och våldförde sig på henne. 10 minuter av brutal våldtäkt med plastpåse över huvudet. 

Det hade nu gått 34 minuter sedan hon kommit till sin brors hus, 34 långa minuter av plågsamt förtryck. Hon hade drivit iväg, långt in i sig själv. Hon kände inte längre sin brors våldsamma händer, hon märkte inte längre hans korta stönanden. I stället var hon tillbaka i sin barndom. Någon ruskade på henne, men hon reagerade inte, ingenting fanns längre kvar att känna. Hon kände inte ens den svala känslan när hennes ansikte befriades från sitt fuktiga fängelse. 
Han bar ut henne i den regnvåta sommarnatten, regnet piskade hårt mot hennes ansikte.

I flera år efteråt skulle hon vara sådär konstig, kvar i barndomen, men fast i en vuxen kropp. Man behövde se till henne dygnet runt. Ingenting kunde rädda henne.

Så en dag skedde miraklet. Hon reste sig upp i sängen, gick bort till bordet och skrev på ett papper:
“Mitt liv är rätt så tragikomiskt när man står på utsidan, när man ser in på det ur ett annat perspektiv..”

Så öppnade hon fönstret och kastade sig ut. Äntligen var hon befriad. Kanske skulle hon trivas bättre i sitt nästa liv. 
Kanske inte.

Knas lyckas det alltid bli när den bästa delen av mig är för många mil bort.

Idag är en sån dag när jag saknar dåtiden lite.

Snart försvinner min fina kusin till Skåne i 3 långa år och jag har våran gemensamma vecka på Kreta till farväl. Lite sorgligt känns det, särskilt när jag tänker på hur länge det dröjer innan jag träffar henne nästa gång. Hur länge det dröjer innan vi kan vara sådär extremt konstiga tillsammans och hitta på saker som ingen annan någonsin skulle kunna drömma om att göra. Hur länge det dröjer innan vi åker utomlands igen och hur äckligt länge jag kommer behöva vänta på att berätta för omvärlden att jag känner en ko, tillsammans med henne. Tillsammans med Zhara!

Det är inte det värsta som kan hända, att hon flyttar, det vet jag.
Men visst fan känns det lite jobbigt!








♥

Och till er som vill läsa en blogg med otroligt vacker header i nuläget bör läsa; http://ninniesofia.blogg.se/

Klockan har slagit 07.28 och jag börjat känna lite sug efter föda.
Detta visste jag skulle inträffa redan igårkväll när jag flyttade in på Örvägen, men den fina framförskaffade maten som jag samlat på mig för min vistelse här har Felix redan slukat.

Affärerna öppnar om drygt 3 timmar och jag funderar på om "Hot Chili Sauce" fungerar att äta som det är? Finns nämligen inget annat i kylskåpet som inte är ludet, klumpigt eller har börjat leva.

Kan inte påstå att jag längtar hem, men visst skulle det vara skönt med vattensängen efter en rejäl frukost.
Dags att gå igenom huset ännu en gång efter ätbara ting, jag önskar mig själv ett fett 'lycka till'.

tack.

Flyttar in på örvägen tills helgen är över och umgås med ännu fler fina pojkar!
Vakna ska vi vara, dag som natt, och mysa tills jobbet kallar på måndag.

När helgen är över ska jag sedan återförenas med min älskade och stanna tiden så att jag aldrig ska behöva sova ensam igen!





fint!

Lyckan som uppstår när det är kärlek vid första ögonkastet.

Att skapa mer tid.

Extrem mörbultning på vattnet och biljakt med underbara vänner gör denna varma sommardag till en av de finaste!

Solen skiner
Jag sitter och äter kaniner

Det kommer ett litet ljud
När jag tuggar i mig deras hud

Plötsligt försvinner solen
Vad är det som är fel?

Huden börjar kallna
Och bli alldeles för stel

Jag börjar nu ångra
Det hemska som jag gjort

Varför åt jag upp det så himla fort?

Magknipet börjar ta över
Min lilla kropp

Jag vet inte hur jag ska göra
För att sätta stopp

Jag halsar ett glas vatten
Och allting blir bra

Jag får fortsätta äta kadaver
Någon annan dag.