Hennes liv är rätt så tragikomiskt när man står på utsidan, när man ser in på hennes liv ur ett annat perspektiv.

Hon är som en ökenblomma, bildar sina rötter under de två dagar som regnet faller. Sakta stiger hon upp ur leran för att blomma, men bara för en kort stund. Hon fångar de vackra solstrålarna, tar till sig de och omvandlar de till sin egen skönhet. Helt ovetandes om att de snart skall bli hennes död. Sedan faller hon i torka och bara två dagar senare, när bara de torra, skrumpna resterna av hennes liv är kvar kommer turisterna. De kommer för att se miraklet. De ovarsamma människorna ser inte resterna av det vackra på marken, utan trampar sönder henne till det oigenkännliga.

Och så går alla våra liv, förr eller senare. Vissa av oss har priviligiet att leva längre, och kanske blir just du plockad av någon som tycker om dig för den du är, trots dina brister. Andra, såsom flickan, blommar, dör och faller sönder, förvandlas sedan till stoft eller damm.

Därför lämnar flickan den här världen idag, med förhoppningen att någon ska plocka henne i nästa liv, innan det förstös återigen. Innan hon förvandlas till något som ingen lägger energi på att känna igen, varken hon eller någon i hennes omgivning. Kanske har hon turen att bli uppskattad i nästa liv, kanske blir hon uppmärksammad och omhändertagen.
Kanske inte. 

*
Hon var chanslös, fastbunden i sängen med plastpåse över huvudet och borttorkat luktsalt under näsan. När han såg hur hennes ögon började grumlas skar han hål i påsen, hennes korta andhämtningar genom plasten fick han att minnas sin egen barndom. 
Som liten hade han alltid varit uppskattad, oftast mer än andra barn. Det var någonting som han retade sig på, aldrig hade han blivit kritiserad för någonting, aldrig hade någon varit uppriktig mot honom. Samma problem återkom när han började träffa kvinnor, han blev alltid missuppfattad. Kvinnorna vägrade fortsätta träffa honom, men vägrade också att förklara varför. Frustrerad blev han och när han frågade fick han bara meningslösa svar som tydde på att han redan borde veta svaren på sina eviga frågor. I sökandet på tillfredställelse började han våldföra sig på kvinnorna, sedan också på män. När det inte längre uppfyllde hans behov tillräckligt började han i stället kidnappa och systematiskt avrätta de, och det var där han var nu. Hans sjukdom hade tagit över hans liv och blev allt värre med åren. 
Han darrade så kraftigt av frossa när han skar hål i plastpåsen att han dessutom skar sönder flickans läpp. Hon blödde, det kände hon. Men smärtan i hennes nacke, där han slagit henne, bedövade större delen av värken i läppen. Hon var rädd, men ändå lugnad av hans närvaro, hon visste att hon kanske skulle dö, men hon hade accpeterat detta öde. Att han skulle ta hennes så kallade liv ifrån henne. 

Utanför öste regnet ner och hon var på väg för att besöka sin bror, vad han ville visste hon inte. Han hade bara ringt upp henne och beordrat henne att komma, som så många gånger förr. Han hade talat med samma bestämda beordrande röst som han visste att hon inte kunde säga nej till. När hon steg in i den regnvåta taxin hade hon genast känt på sig att allt inte stod rätt till med hennes bror och när hon sedan betalade taxichauffören gav hon honom en hundring extra och bad honom att vänta på henne. Hon sade att om hon inte kom ner igen så skulle han ringa polisen. Taxichauffören verkade förstå flickan och acceptera deras överenskomelse. 

Det hade nu gått 25 långa minuter, flickan höll noga reda på tiden med hjälp av den stora klockan som satt monterad på väggen intill. Hennes tankar vandrade iväg till taxichauffören, hade hon givit honom tillräckligt mycket pengar? Struntade han i att ringa polisen? 
Blodsmaken fyllde hennes mun till den gräns att hon ville spy, men insåg att hon då skulle kvävas av påsen hon fortfarande hade runt sitt huvud. Och kvävas av sin egna spya såg hon inte som ett tillräckligt bra alternativ i stunden. 
Ytterligare 10 minuter passerade, ungefär lika snabbt som en snigel krälar i sin flykt från en trädgårdsarbetares mördiska redskap. 10 minter låg hon där medan hennes bror kladdade, tafsade och våldförde sig på henne. 10 minuter av brutal våldtäkt med plastpåse över huvudet. 

Det hade nu gått 34 minuter sedan hon kommit till sin brors hus, 34 långa minuter av plågsamt förtryck. Hon hade drivit iväg, långt in i sig själv. Hon kände inte längre sin brors våldsamma händer, hon märkte inte längre hans korta stönanden. I stället var hon tillbaka i sin barndom. Någon ruskade på henne, men hon reagerade inte, ingenting fanns längre kvar att känna. Hon kände inte ens den svala känslan när hennes ansikte befriades från sitt fuktiga fängelse. 
Han bar ut henne i den regnvåta sommarnatten, regnet piskade hårt mot hennes ansikte.

I flera år efteråt skulle hon vara sådär konstig, kvar i barndomen, men fast i en vuxen kropp. Man behövde se till henne dygnet runt. Ingenting kunde rädda henne.

Så en dag skedde miraklet. Hon reste sig upp i sängen, gick bort till bordet och skrev på ett papper:
“Mitt liv är rätt så tragikomiskt när man står på utsidan, när man ser in på det ur ett annat perspektiv..”

Så öppnade hon fönstret och kastade sig ut. Äntligen var hon befriad. Kanske skulle hon trivas bättre i sitt nästa liv. 
Kanske inte.