Alla längtar vi efter närhet, att komma främst för den andre och att vara den viktigaste personen i någons liv. Vi längtar efter att bli kär trots dess biverkningar, psykiskt och fysiskt. Men visst känns aptitförlust, sömnproblem och andningssvårigheter bara som droppar urin i havet när man funnit äkta kärlek? När kärleken växer sig stark i både hjärta, mage, armar, ben och andra mindre poetiska ställen. Kärlek är lite av ett dilerium.

Vissa söker hela livet, letar sig till döds efter detta eftertraktade fenomen medan andra ger upp och hoppas på det bästa.

Jag förundras lite över hur mycket man kan älska en och samma person, hur mycket det bokstavligt talat värker i kroppen bara av tanken på denna och hur snabbt allt kan rasa. Hur små misstag blir stora och missförstånden tar över själva kärleken.

Det finns så mycket jag känner att jag skulle behöva få ur mig, både genom skratt och gråt. Men för stunden, för idag, stannar jag upp och bara njuter.