Det är så obeskrivligt skönt att bara skriva. Allra bäst är det när stavfelen och det gramatiskt inkorrekta bara flödar utan att någon kan bry sig. När inte ens jag bryr mig om att det jag lyckas få på papper, eller i det här fallet på blogg, kanske inte har bättre innehåll än dikten jag försökte skriva när jag var fem år gammal. 

Jag kan skriva att jag är en tjej på 18 vårar som söker en brevvän, för visst skulle det vara fint. Brevväxla med någon främling och tala ut om allt, men att aldrig behöva tänka på om denne tar åt sig, om personen i fråga mår dåligt av erfarenheterna som jag delar med mig av eller om denna brevvän i över huvud taget bryr sig. 

Jag utser därför dig som min nya brevvän. Och du får tycka precis vad du vill, bry dig så lite eller mycket du känner för och sluta läsa mina brev när du vill. 

Inga fasader håller för evigt, självklart hinner vissa gå i graven innan man får ta del av vad som fanns bakom, men visst vore det sorligt om det var mitt fall? Att jag med alla mina tusentals tankar och funderingar skulle gå i graven innan jag hunnit plågat tillräckligt många människor med de? 

Jag funderar på det alltför ofta, hur framtiden skulle förflyta utan mig i den. Om minnet av mig skulle bestå och förgyllas eller om min fasad skulle spricka samtidigt som jag sluter ögonen för sista gången. Att mina gamla dagböcker hittas och offentligörs, att människorna som alltid varit min familj och mina vänner får sanningen som ett slag i ansiktet. Allt jag gjort, allt jag känt och allt som jag skrivit ner för att själv kunna minnas. Alla mina misstag, mina lögner och mina oerhört korkade beslut. 

Samtidigt kanske vissa skulle få sig en förklaring, till varför jag är som jag är (eller i det fallet varit som jag varit) och varför jag tagit besluten jag tagit från första början. Jag intalar mig själv att alla misstag jag gjort, eller lögner som jag dragit har varit bra för någonting. Räddat någon eller åtminstone hjälpt till på något vis. Att det är jag som tagit smällen och begravt tankarna inom mig för att underlätta för någon annan. 
För någon finare, en vän eller familjemedlem. 

Men kanske är det så att jag hela tiden försökt underlättat för mig själv. 
Tills nu när du finns i mitt liv rör om allt, ta fram den blödiga Frida som alla undvikit förr. Jag känner att lögnerna och fasaden spricker lite när jag är med dig, vilket oftast gör det ännu värre. Det får mig ibland att dra ännu en lögn, för att som jag intalar mig själv "skydda dig". Frågan är vad jag vill skydda dig ifrån? Mig själv? Mitt riktiga jag? Så hemsk är jag väl ändå inte, och om så är fallet är det nog lika bra att du inser det innan någon annan gör det åt dig.