Läser gamla inlägg, hittar deppiga dikter och fina videoklipp.

Och lite konstigt ändå hur jag kan komma ihåg allt jag skrivit om så himla väl. 

Allt fint som hände under de 3 år jag bodde med Denice. Nya möten, Claras fester (!!!), diverse missplacerade spyor, långa fina promenader, svullkvällar, skoterturer i soluppgången, underbara dagar på crossbanan, ovälkomna gäster och så mycket, mycket mer.

 

Otroligt mycket som förändrats, och visst känns det lite jobbigt att aldrig kunna gå tillbaka. 

 

 

 

 

Skön musik i lägenheten och utflyttningen påbörjas.

Jag tycks aldrig vänja mig vid att flytta ur en lägenhet jag trivs i. Sorligt och tråkigt att det ska behöva vara så.

Med alla flyttisar, menar jag då, inte att jag trivs i lägenheterna. 

 

Detta blir då flytt nummer 5, 6 eller 7 i ordningen. På inte ens ett år. Helt ärligt har jag tappat räkningen.

Men det ska väl gå det här också, frågan är bara hur länge jag orkar tills skogen där hemma börjar locka alltför mycket. 

 

Svårt med vad man borde prioritera, tycker jag. Fast och tryggt boende? Ett jobb man trivs med? Närhet till familj? Närhet till vänner? Vattensäng? Frågorna är många och svaren har jag ännu inte hittat. 

 

Men life goes on och mitt fokus ligger på utlandsresan som verkar bli av i januari. Malaysia, Nya Zeeland och Thailand står just nu på den planeringen, med allt vad det innebär. Ska bli kult och fint och bra. Resekontot ökar stadigt varje månad och om allt går som det ska får jag även med mig min trogne fru på detta äventyr. 

 

Så frukta, kära vänner, ty det är ännu ej säkert att jag återvänder från paradiset. 

Tänk vad svårt det är att hitta den där motivationen, trots att viljan finns där egentligen. Viljan att bli klar med sista kursen och slippa stressa över det mer. Viljan att få den där briljanta och självklara idén till tatueringen som blir av 5 juni. Viljan att sticka till gymmet eller bara ut och gå en promenad i det alldeles för fina vädret, för att omkretsen kring mage, lår och rumpa ska börja gå åt rätt håll igen.

 

Varför intalar jag mig själv att jag inte orkar eller kan? Vad vinner jag på det?

Ingenting.

Men jag blir riktigt duktig på candycrush och äter alldeles för många skinkmackor. 

 

Samtidigt som jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig händer det att jag bara lägger dessa tankar åt sidan. Och det är då, gott folk, som jag ser allt det fina som finns omkring mig. Det är då jag tycker att jag är dum i huvudet som stressar kring en kurs som jag läser helt frivilligt, utan några egentliga krav eller måsten. Det är då jag kommer ihåg förra tatueringen, hur jag bara bestämde mig för att lägga den biten hud i Sandras händer och lita på att hon visste vad hon gjorde. Och det gjorde hon ju, jag blev skitnöjd och är det fortfarande såhär halvåret senare. Varför tvivlar jag på att det kommer att bli så även denna gång? Dumsnut. 

 

Och träningen är också så otroligt onödigt att stressa upp sig och deppa ner sig över. Min kropp mår väl inte bättre för att jag tjurar ihop och hänger läpp? 

 

Tänk om man bara kunde komma ihåg allt detta när man behöver det? När man ligger där i sängen, med täcket över huvudet för att den där jävla solen ska vara så jävla stark och stor och nära. Tänk om jag bara kunde kliva upp ur mitt hål då, uppskatta solen medan den finns framme och spara deppet och hängläppen till en regnig dag när bilen får vattenplaning och huvudet åker genom vindrutan. 

 

Och eftersom att det aldrig ska hända mer, behövs inte the depp.'

SCORE. 

 

 

Jag hatar att vara sjuk.

Hatar. Ni vet synonymen till avsky och antonymen till älska.

Trots att jag egentligen inte alls tycker om själva ordet och dess överflödiga användning är det precis så jag känner nu. 

 

"Men du är ju sjuk hela tiden", tänker du säkert nu. Sjuk i huvudet. Dock är det inte denna sjuka jag syftar på idag, utan det här eviga illamåendet som ofrivilligt förlamar mig och hindrar mig från att njuta av livets goda. Detta tillsammans med lite andra godsaker som feber, yrsel och ett tomt energiförråd. 

 

Jag blir så obeskrivligt frustrerad över att vara sängliggandes, ensam, när solen agerar bastuagrigat ute och helgen nalkas. Framför allt när det var tänkt att jag skulle jobba idag, tjäna lite pengar så att de där 4 veckorna jag planerar att vara ledig i sommar inte tömmer mina fickor allt för mycket. 

 

Men, tro det eller ej, så lyckas jag trots mina mindre motgångar ändå hålla humöret på hyfsad nivå idag. Kanske beror det just på solen som verkar ha parkerat utanför balkongen för en tid framöver, eller på att jag äntligen tog mig förbi den där helvetesbanan på candycrush som givit mig mardrömmar ett par veckor. 

 

Det kan också vara så att min kropp och själ känner av att det är fredag idag.

Och fredag här i Uptown innebär fredagsmys med god mat och film tills man somnar och får sova tills man vaknar på lördagen. Oavsett om klockan hinner bli 9 eller 14. Kan även bli ett OC-maraton, säsong 2.

Förvånansvärt fint det med! 

När orkeslösheten börjar krypa sig på redan innan frukosten slunkit ner,

och kursens centrala innehåll lika gärna skulle kunna vara skrivet på ibrahemiska, vad gör man då?

 

Det tog mig ett avsnitt Game of Thrones, x antal timmar med paddan i sängen, för många skrufisar, och första halvan av 27 dresses innan jag insåg vad jag behövde.

 

Eller trodde att jag behövde.

 

För inte ens en subwaymeny med kaka och allt hjälpte denna dag. Stryker återigen dagsplanerna från kalendern och intalar mig att imorgon, imorgon kommer jag att orka. Orka träna, plugga, snusa valp och gå på personalmöte. Utan att varken svimma, slå huvudet eller torka näsblod i flera timmar. 

 

Visserligen har jag ju fått utskrivet nya tabletter som förhoppningsvis ska göra mitt liv enklare, eller åtminstone mina nätter. Insomningstabletter ska jag testa denna gång, efter lite tjat fram och tillbaka. Har jag otur kommer min kropp att bli kär i dessa, det vill säga fysiskt beroende, vilket inte alls skulle vara bra. Förhoppningen är att jag med dessa, utan biverkningar, kommer att kunna sova tillräckligt många timmar varje natt för att min hjärna ska kunna läka under tiden. Och det skulle ju vara riktigt fint!

 

Håller tummarna för lindriga biverkningar, 7 timmars sammanhängande sömn och en solig dag imorgon så jag kan tvinga Stephanie att tända grillen medan jag dör inne hos valparna. 

 

På återseende, kära vänner. 

Lev väl, ät mycket jordgubbar och snåla förfasen inte på glassen i sommar!

För nu är den väl ändå snart här, känner jag, den svenska sommaren.

20 grader i solen, ogräs i håret, och regn.

Love it. 

 

 

Den här månaden är fet och varje helg blir den fetare! Gårdagen, och dagen innan det blev också betydligt finare än väntat. Men det blir lätt så när man får finbesök, kramar och för mycket mat i magen! Mysvänner som kommer och hälsar på, blir så glad. Väldigt glad. Hur glad som helst. Ja, faktiskt så är det ju så!

 

och,

 

Livet rullar på för tillfället, jag orkar jobba trots feber och hinner ändå med lite gym, plugg och skoj mellan jobbdagarna! Imorgon bär det av till Stockholm och Raw Comedy Club med finFrida som skämde bort mig på födelsedagen med massor av fina presenter. (biljetter till morgondagen bland annat, om jag inte var tydlig nog)

 

Ja precis, födelsedagen är ju faktiskt förbi nu med fin marginal och livet som 20-åring skiljer sig väl inte nämnbart från mitt förra liv. Men konsumtionen av cider har ökat med ungefär 300%, och om det har att göra med att sommaren är på ingång eller att jag faktiskt kan visa upp legget när dom frågar, vet jag inte. Fint i vilket fall!

 

Nu tänkte jag fortsätta vara duktig och plocka undan tvätt, diska, och sjunga högt och lagom falskt till diverse för svåra låtar. Fredagskvällen firas sedan självklart med xide bright och skruf! Livets goda, så att speaka.