Myser i en stuga i skogen. Med kissekatter, Frida och grillat. 

Och har det bara sådär himla jättebra och fint.

 

Och imorgon åker jag hem. Till en ny skog. Fint det med. Jättefint. 

 

Beware. 

En annan fredagstanke som slog mig idag på jobbet när jag halvsov i soffan var en tanke gällande mina föräldrar. På måndag har de nämligen varit gifta i 25 år! Om jag inte har räknat fel. Vilket vore en aning pinsamt. Detta innebär att de gifte sig vid 23 års ålder, återigen om jag inte räknat galet, vilket också ger mig både en liten "wow"-känsla, samt en "WTF"-känsla. 

 

"Wow"-känslan infinner sig då jag själv har svårt att förstå hur man kan bo med samma person under så lång tid utan att helt enkelt inte orka mer, alls, samtidigt som jag tycker att det är väldigt fint att de har lyckats. Ett litet ytterligare "wow" att deras äktenskap på något underligt sätt överlevt två psykobarn vid namn Isak och Frida. Hade jag varit mamma till oss två, hade jag på riktigt övervägt adoption. 

 

Och där kommer väl själva "WTF"-tanken in lite i mina tankar. Hur lyckas man? Och hur kan de, efter alla dessa år, ändå förlora mot mig i ordförklaringsspel? Frågorna är många, och tyvärr blir det nog svårt att klämma ur de några seriösa svar. 

 

Behovet av svar är inte jättestort heller från min sida, men otroligt glad och tacksam är jag över att jag har de. Oavsett hur många år de varit gifta, eller hurvida jag var planerad eller lite av en olycka. Och även om jag är den gamla rödhåriga brevbärarens barn skulle jag aldrig vilja byta bort de mot någon eller något annat! 

 

Fina päron. Mamma och pappa. Helen och Ville. Mor och Far.

Franzon och Högström. Numera Vallinder. 

Jag älskar er, mest av allt, och på måndag ska jag leda vårt lag på Boda Borg i Torpshammar mot extrem lycka och framgång! 

 

 

 

Nu är min efterlängtade hemresa inte långt borta. Kanske tror ni nu att det är själva hemresan jag längtar efter, det vill säga de ensamma timmarna i bilen med hög musik och för mycket hamburgare, men det är inte helt rätt tänkt. Kanske tänker ni också att "Jaha, nu har hon fått nog av Uppsala. Told you so, flicka lilla.", men det är inte heller helt sant. 

 

Det ska nämligen bli otroligt skönt att få komma hem, slappna av, inte slappna av och umgås med alla fina, samtidigt som det antagligen kommer kännas skönt att återvända ner till Uptown igen. Hoppas dock på lite mer liv och rörelse, för nu känns allt ganska dött. Händer för lite, tänker för mycket. Hänger för lite, snusar för mycket. Ja, ungefär så känns det just nu. 

 

Men oroa er inte, kära vänner, denna tristesskänsla kommer jag att lämna här i Uppsala och låta den blåsa bort under tiden jag är hemma, för att sedan återvända och ta nya tag. 

 

Jag hoppas att ni inte har glömt mig, och att det väntar många fina återseenden när jag kommer hem. Lönnfeta kramar och monopolmaraton, drinkblandande och gitarr framför brasan. Håller även tummarna för x antal nattdopp, sving i öratjärnslianen och snygga vurpor på tub och vattenskidor. Kanske också en sväng till crossbanan om låtsasgudarna är med mig, samt andra äventyr som ej bör nämnas såhär offentligt. 

 

På återseende, kära kalvar. Längtar så att jag får magsår. 

 

 

Har jag berättat vad jag brukar göra när jag inte jobbar eller är ute på äventyr?

Antagligen. Men here it goes again.

 

Jag gör ingenting. Ni vet sådär brutalt lite att det inte räknas. Största händelsen idag var när säsong 1 av How I Met Your Mother tar slut, och jag måste resa mig upp, ställa mig på sängen, och lägga till säsong 2 i spellistan, för att sedan sjunka ner i soffan igen och fortsätta mitt maraton. 

 

Näst största händelsen var lunchen jag tillagade så fint. Värmde köttbullar och snabbnudlar. Ingen vinnande kombo, men jag slapp sitta hungrig. Dessutom gick denna lunch så otroligt snabbt att tillaga att jag inte ens behövde pausa avsnittet som rullade på tv'n. Winning! 

 

Så nu räknar jag ner minuterna tills Frida slutar, för då ska vi unna oss mitt-i-veckan-mys med underbar buffé och förhoppningsvis lite bio! Vardagslyx, minsann, utan att överdriva det minsta. 

 

Sen imorgon är min fyradagarshelg slut och dags för jobb igen, och något säger mig att morgondagen kommer att vara ungefär lika händelserik som denna. Med något annat till lunch. 

Sen måste jag ju faktiskt bara tillägga att jag faktiskt tog mig i kragen och skaffade mig ett par hål i öronen idag. Tänk att jag efter så många timmar i tatueringsstudion ändå var lite nervös för hur det skulle kännas. En lättad och glad Frida gick därifrån när hon insåg att det gör ondare att bryta en nagel. Dock 850 kronor fattigare, men vad gör det efter den 25e? 

 

Sånuvetni.

Tänk vad svårt det ska vara att sätta fingret på hur man mår, egentligen, och hur man känner. När man ena dagen är på topp, allting rullar på och vardagen känns överkomligt bra, för att nästa dag befinna sig i samma gamla hål med okontrollerbara tankar och sinnesstämning.

 

Tröttheten och orkeslösheten smyger sig på alltmer och jag längtar tills den dagen jag kan vakna utvilad på morgonen igen.

 

För jag vill så himla mycket, och jag vet ju egentligen att det inte finns mycket som hindrar mig. Det är bara jag. En stor köttvägg i skepnad av mig själv som hela tiden tycks ställa sig mitt i vägen. Skämmes.

 

Men så kommer det dagar när jag glömmer mina hål, fyller igen de bit för bit och lyckas glömma stundvis hur jag lyckats gräva fram de från första början. Jag vill ha fler sånna dagar, bekymmersfria och glädjerika. Och jag tror, och hoppas, att dessa dagar smyger sig på allt oftare.

 

Sommaren är här och just i den här stunden vill jag faktiskt aldrig att den tar slut.