Kul är det att faktiskt lära sig nya saker när man pluggar. Slippa behöva läsa om varje sida 4 gånger för att man är totalt uttråkad, utan i stället nästan längta till nästa uppgift. Även om energin inte fanns där egentligen tog jag mig i kragen och skrev klart uppgiften om hjärnan, stroke och en massa knasiga benämningar och diagnoser. Känns lite småbra att kunna pillra dit "egna erfarenheter" på källförteckningen också, för är det någon kroppsdel jag faktiskt kan lite om så är det hjärnan och alla dessa skadade nervceller som aldrig tycks vilja läka. 

 

 

Skulle vara intressant att fördjupa sig lite, men det får nog vänta några år. Fantiserar vidare om att jobba som ambulansförare i väntan på högre utbildningsmöjlighet i stället. 

 

Sängen nästa, en välförtjänt belöning efter flyttfix och handling.

Trots att jag köpte hem lunch från Subway.

Tur att Frida drar med mig på gymmet senare, så kan jag kanske somna med gott samvete ändå. Och drömma om den där gudomligt goda kakan jag inte kunde tacka nej till när jag själv erbjöd mig att köpa den. Sån är jag, förhandlar med mig själv och bjuder på diverse. "Man kan ju inte tacka nej om någon bjuder", tänker jag och mumsar på!

 

Jag har nu flyttat mitt pick och pack, inklusive sambo, och därför kan ni skrota den förra adressen. 

Skulle ni fortfarande vara intresserad av att höra av er old fashion way kan ni faktiskt få ta del av den nya adresslappen också! 

 

Inspirationen till rubriker blir stor när jag läser i min fina medicinbok. Finns så mycket mumsigt att välja mellan, lite som att gå in i en godisaffär. Utan att provsmaka. Dock har jag ju alltid undrat hur en vagel smakar.. 

 

För er som delar samma intresse, ring mig på nollsjutreåttatvååttanollfemtjugo. Tack. 

 

Och för att gå vidare till nästa mumsämne vågar jag påstå att våren har kommit till Uppsala. Ni vet när man måste dra på sig pilotbrillorna för att kunna se något ute, när cykelturen till sjukgymnasten inte längre kräver vantar, när energin faktiskt byggs på när man befinner sig ute i stället för att rövas bort för att sedan återfinnas under täcket. Skönt är det och jag hoppas verkligen att det håller i sig, för vår är så bra. Vår innebär att motorcykeln kan tas fram och göra gatorna lite mer osäkra, den innebär också att jag blir ett helt år äldre. Något jag inte längtar till lika mycket som min kära Sookie, men som ändå ligger där i bakhuvudet och pirrar.

 

20 år. Ja, vad säger man om det? "SYSTEMET BABYYYYY WIHOOO YEAAAAAAH FESTA I GOTTSUNDA!!". 

 

Nja. Känns lite mer som "WOHOO ÄNTLIGEN FÅR JAG SLÄPPA PÅ STRYPNINGEN PÅ MOTORCYKELN OCH SEDAN KÖRA HUR FORT SOM HELST OCH KÖPA VILKEN MOTORCYKEL JAG VILL I FRAMTIDEN". 

 

 

Synd att de båda inte är ultimata att kombinera. 

 

Nu vet ni vad jag tänker på, frågor på det? Då är vi överens. 

, som kära Yvonne på halkbanan skulle ha sagt hemma i Östersunk. 

 

 

 

När jag äntligen kände att jag kunde slappna av, lägga mig i soffan och andas en stund ringer den hemska försäkringskassatanten och förstör min dag. Inte särskilt behövligt efter en vaken natt på jobbet. 

 

Jag har äntligen slutat strula med allt vad sjukpenning och sjuklönsgrundad inkomst heter när jag plötsligt ska betala tillbaka pengar till de? För att äckelCSN bestämde sig alldeles för sent och snabbt att ge mig 1050 kronor i månaden tills jag fyller 20. Vilket inte alls är mycket pengar, särskilt inte om man jämför med förlorad inkomst under sjukskrivning.

 

Frustration.

 

Det är ungefär lika oförståerligt och knasigt som det är skrivet. Det värsta av allt är att jag, om jag friskskriver mig trots att jag fortfarande är sjukskriven, slipper strula och behöver bara betala tillbaka "en liten summa pengar". 

 

Deras ultimata lösning är alltså att jag friskskriver mig och plockar bort arbetspass från mitt schema i stället. Känns som en extremt smart och hållbar lösning. Färre arbetspass i månaden alltså och lägre lön, men vatusan. 1050 i studiemedel kommer man långt på. (....)

 

Skrufar och dör en stund. 

Och jag som både skulle hinna med plugg och gym och marinering av älgkött innan sambon kommer hem från jobbet. 

 

Kände att jag behövde dela med mig, skriva av mig, och gråta lite i bokstavsform. 

 

"GnällFrida", tänker ni nu missnöjt. "Kan hon aldrig skriva något hon blir glad av?". 

"Okej", tänker jag. "Kanske ska avsluta med något som faktiskt gör mig glad också, för att lätta upp stämningen lite". 

 

Och obeskrivligt glad blir jag varje gång jag hittar fina brev i brevlådan, denna gång var det rosa och om möjligt ännu finare! Tack fina Hanna för att du skriver och berättar, jag svarar så fort jag rensat bort det svarta molnet ur mitt huvud och lugnat ner mig lite.