Sitter och funderar på varför jag bara skriver i den här när allt inte känns riktigt på topp. Måste vara extremt vilseledande för mina trogna läsare att inlägg efter inlägg läsa om hur allt vänder sig emot mig. Ibland. Mer eller mindre. För jag har faktiskt en hel del bra dagar också. 

 

Idag är en bra dag, till exempel. Har äntligen köpt mig ett nytt gymkort och lyckats träna alla dagar den här veckan. Slut som människa, men helt klart värt. Har även tagit ganska motbjudande före-bilder (nej, inte förebilder) och tänkte om någon vecka ta "in progress-bilder" för att sedan avsluta med några, förhoppningsvis, riktigt fina efter-bilder. Bara så ni vet. 

 

Nu ska jag krypa ur min älskade onepiece och bege mig iväg för middag och film hos en fin kollega. Känns ungefär hur bra som helst att faktiskt ha någon här nere (förutom min fru då) som man kan umgås med. Särskilt när jag kan vara precis så som jag är, konstig och rollercoaster. Och för att vara brutalt ärlig har jag faktiskt flera fina kollegor. Score. 

 

(Rubriken är en flört till Denice, samt min nuvarande pepplåt på gymmet. För er som rynkade ögonbrynen lite extra)

 

 

Vågade mig på en halv sömntablett idag trots att jag ska jobba imorgon. Det här med tidiga mornar har aldrig riktigt varit min grej och nu när kroppen tvingas bli ännu tröttare blir det en utmaning utan dess like att ta sig upp. Räcker liksom inte att tvinga kroppen, utan hjärnan säger ifrån och stänger ner innan man ens hunnit börja argumentera. 

 

Jobbigt läge. Stackars mig. osv osv osv 

 

Så nu sitter jag här i den gulvitrandiga soffan som tillhör vår kära hyrestant och inväntar effekt av den där lilla vita. Sökt studiebidrag har jag också gjort, tänkt för mycket och saknat för mycket. Önskar att jag kunde plocka ihop alla mina fina och förflytta de hit. Bjuda på aprikosmarmelad och bullar kanske, eller bara leka kurragömma en hel dag på ikea. Avsluta med mjukglass för 5 kronor som man kan fylla på två gånger innan det svämmar över, om man inte äter mellan gångerna förstås. 

 

Lyckas man undvika kassörskans mördarblick och vaktens batong är det helt klart värt. Trots brainfreeze och andra köldskador i mun och svalg. 

 

Nog med detta svammel. Fortsätter min onsdag med Sveriges mästerkock för att spana in Per Morbergs svettdroppar i panna och hår. Önskar att jag hade en slickepot där i studion.

Sa Arvid när han hängde i gardinen. Finare unge. Och Ante, såklart. 

Typ sådär fina att man önskar sig några år extra i bagaget och en egen liten familj. 

Men det får vänta, som så mycket annat. 

 

HUR SOM HELST är jag återigen hemma i skogen och det känns behövligt. Men om jag ska vara ärlig saknar jag Uppsala ändå. Tur det. Försöker fortfarande lista ut något smart och smidigt sätt så att jag kan få behålla denna goda kaka även om jag vill äta av den. Varje dag. 

 

Och imorn ska jag köra skoter. Igen. WOOP WOOP och tummarna i handen!

Känns bra. Riktigt jävla bra. 

 

Hundpussar till er alla från mig och mina slembollar!