Sa Arvid när han hängde i gardinen. Finare unge. Och Ante, såklart. 

Typ sådär fina att man önskar sig några år extra i bagaget och en egen liten familj. 

Men det får vänta, som så mycket annat. 

 

HUR SOM HELST är jag återigen hemma i skogen och det känns behövligt. Men om jag ska vara ärlig saknar jag Uppsala ändå. Tur det. Försöker fortfarande lista ut något smart och smidigt sätt så att jag kan få behålla denna goda kaka även om jag vill äta av den. Varje dag. 

 

Och imorn ska jag köra skoter. Igen. WOOP WOOP och tummarna i handen!

Känns bra. Riktigt jävla bra. 

 

Hundpussar till er alla från mig och mina slembollar!