~ när man får somna om på morgonen med gott samvete

~ när den blandade saften blir alldeles lagom stark

~ när man gör en uppgift och faktiskt förstår vad det är man skriver om

~ när man tycker om någon så mycket att smärtan är verklig

~ när man saknar någon så mycket att smärtan blir outhärdlig

~ när del 3 äntligen är publicerad och tankarna stannar upp i takt med att de välformulerade och nästan självklara meningarna når mitt inre. Jag förstår inte mycket alls, och ändå vill jag bara läsa mer. 

Fast jo, för jag fick ju mumsfrukost när jag kom hem från jobbet imorse!

Stolt trött tjej som ändå orkade jobba ett dygn och slinka in ett litet träningspass också på min lediga timme. 08.15-08.15, kort och gott. Klirr i penningpungen men slut som människa. Och imorgon jobbar jag igen, ber till vår obefintliga gud om att huvudet ska sluta spränga och att födan ska stanna nere i magen. 

 

Men! Trots att alla celler i min kropp bad om att få sova hela dagen har jag faktiskt lyckats hålla mig vaken och nu är min andra uppgift inskickad, guldstjärna till mig. Även om jag hellre vill ha ett rosa hjärta eller dylikt. Tre maskiner är även tvättade och på torkning vilket får min inre hemmafru att andas ut igen. Hon har varit på mig en hel del senaste dagarna, tycker att jag är en slarvgris som knappt orkar stoppa in i diskmaskinen. 

 

Fortsätter mitt winningstreak med att marinera älgkött för kvällens supé. Tänkte bjuda min fru på något smaskigt nu när man ska fira kärlek och blahablaha. Överskattad dag kan jag tycka, men jag tackar glatt ja till varje ursäkt jag får till att äta lite extra gott, dricka ett glas vin och mumsa sprutgrädde i överflöd. 

 

Eller varför inte lite kolasås?

 

 

Skriver om "Människans normala fysiska utveckling" och inser att förlossning är vidrigt och att ålderdomen är om möjligt ännu mer motbjudande. Vill inte. Tur man har några år kvar till båda två, känner jag. Och att det ena är helt frivilligt. Tack och lov. 

 

Börjar dock närma mig slutet av den delen av uppgiften men i nästa ska jag skriva om cancer vilket inte heller känns särskilt lockande. 

 

Men trots dessa ämnen är det faktiskt ganska roligt att ha uppgifter att göra igen. Få känna sig lite duktig när man gjort klart något och sedan förhoppningsvis få ett skapligt betyg. 

 

Känns också obeskrivligt skönt att få vara ledig ett par dagar och sova ut, kika på lägenheter och spendera lite tid med Frida. Konstigt egentligen hur lite man umgås, trots att man bor tillsammans. Varje dag. 

 

Också längtar jag mucho till nästa helg då det vankas finbesök i form av en liten fin Gina och två andra fina flickor vid namn Maja och Matilda! 

För idag fyller min fina sambo 20 år och det firar vi med fet frukost, hardass träningspass, sushi och bio!

 

 

 

Som fortsättning på en oerhört lång morgon under duntäcke och kornkudde tänkte jag underlätta för alla er som skulle vilja lära känna mig bättre. Och ja, det finns faktiskt människor (läs människa) som, tro det eller ej, läst min stackars blogg för att sedan kontakta mig och artigt tala om att jag borde släppa in mina läsare lite mer. 

 

Avslöja mer, helt enkelt, sluta skriva i gåtor och metaforer och i stället bara skriva precis så som det är. Problemet är bara att jag inte alltid tänker på vad och hur jag skriver, utan inläggen publiceras nästan alltid innan jag läst igenom dom och funderat på vad som står, egentligen. Och det är väl bra, intalar jag mig själv, annars skulle det vara väldigt tomt och innehållslöst är jag rädd. Även om vissa kanske uppfattar det som så ändå. 

 

HUR SOM HELST tänkte jag nu släppa in er, avslöja och låta det bära eller brista. 

Utan inbördes ordning tänkte jag berätta några av de sakerna som man kanske inte alltid får tillfälle att dela med sig av. Men som ändå på något vis finns där, begravda i min personlighet. 

 

- Jag har någon form av tvångstanke när det kommer till reflexpinnar vid sidan av vägen, men bara när jag åker eller kör bil. I vissa fall även motorcykel, men oftast bil. Jag "måste" nämligen tugga varje gång jag åker förbi en, i takt till eventuell musik. Osynkas det fruktansvärt måste jag byta låt. Detta förekommer framför allt på sträckan Östersund-Stugun, och är riktigt svårt att undvika om jag dessutom har något att tugga på. Det enda som egentligen hjälper mot detta tvångsbeteende är en livlig diskussion. Eller nära döden-upplevelse. I vissa fall har jag "tom-tuggat" tills jag fått ont i tänderna. Inte okej. 

 

- Jag älskar att göra främlingar obekväma. Och då menar jag inte gå runt och fälla krokben, för att de ska falla omkull obekvämt, utan mer i form av själva känslan. Hålla ögonkontakt med någon man möter, även om de viker undan blicken, men inte stirra utan bara lugnt och stilla titta. Eller medvetet stanna tvärt i mataffären, trots att man vet att det är människor bakom. Skapa lite av en dominoeffekt. Varför jag gör detta vet jag inte, och det är inget jag har planerat på min dagliga agenda. Taskigt mot alla mina offer, men ändå lite roligt. Tills någon stannar och skäller ut en, dvs. Eller tills man träffar personen i fråga senare, "Frida, det här är min brorsa Théo". "Jaha... hej....". 

 

- Jag är livrädd för att kissa ner mig i sömnen. Särskilt nu när jag sover nerdrogad vissa nätter, utan någon som helst koll på mina behov. 

 

- Ibland gör jag fortfarande kompislistor, ni vet sånna man gjorde när man var liten för att rangordna sina vänner. Jag har dock slutat med titlarna "Bästis" "Bästa vän" "Bästa Kompis" "Vän" "Kompis" och så vidare, för riktigt så funkar det kanske inte längre. Däremot händer det att jag skriver upp alla mina närmsta vänner och funderar lite över varför just de står nerklottrade på ett papper, ser tillbaka på minnen och påminner väl mig själv om att de finns där. Att jag behöver de och att jag kanske ibland också måste visa att även jag finns kvar. Trots eventuellt avstånd och konversationsuppehåll. Att jag behöver er, kort och gott. 

 

- Jag är oerhört barnslig och tycker fortfarande att pruttar, spelpjäser i näsan och att klä ut sig är väldigt underhållande. 

 

- Jag har ett smsbehov nästan varje dag, hör ingen av sig till mig måste jag skriva till någon. Oftast gör jag det i vilket fall. Och oftast är det även någon som slänger iväg ett oskyldigt "hej", "skit på dig" eller "puss" till mig också. Fint det!

 

- Ibland lider jag lite halvt av tourettes syndrom på facebook, vilket kan vara både underhållande och jobbigt. För både mig och andra, givetvis. 

 

- Det finns många som frågat mig om jag kan känna smärta, eller om jag kanske rent av tycker om det. Mår lite illa av tanken, för smärta är bland det värsta jag vet. Huvudvärk går väl ann, men sårskador och frakturer åker ner i min hate-box. 

Trött Frida som ligger i sängen idag, läser gamla svammelutkast som av någon anledning aldrig visades och söker energi för dagen. Sov 3 stolta timmar på jobbet och tycks ändå inte kunna sluta ögonen en stund till, trots att jag kom hem strax innan 8 imorse. 

 

Stressen kryper fram och jag försöker intala mig att jag faktiskt har tid att bara ligga här några timmar till. För det har jag. Men det finns alldeles för mycket som "jag måste göra", som behöver göras just idag för att inte bara falla ur min tankebana helt. Som så mycket annat gör. 

 

Jag skulle behöva komma iväg på gymmet eftersom att jag vet hur bra jag alltid (läs oftast) mår efteråt. Särskilt efter min McDonald's frukost som jag köpte med mig hem till sängen. Aj aj. Och som jag alltför ofta gör när jag jobbat kvällspass.  

 

Jag skulle också behöva köpa kurslitteratur, helst igår, och mejla min mentor för att få någon form av koll på hur studieupplägget blir. Visserligen kan det vänta tills på onsdag, då jag faktiskt ska träffa honom personligen, men det ligger ändå och gnager. 

 

Framför allt skulle jag verkligen behöva få ordning på min hjärna och nacke. Men hoppet om att bli återställd är snart helt borta och jag börjar acceptera mina framtida begränsningar mer och mer. Tråkigt, men det är väl dags nu efter snart 3 års rehabilitering. Inte att sluta kämpa för förbättring, men att släppa taget om tanken på att kunna må som jag gjorde innan mitt traumastreak började. 

 

Inte för att klaga eller snyfta för att jag har det mycket värre än alla andra osv, utan mest för att ni som undrar ska få veta. Utan massa ursäkter och "jo jag mår bra, själv då?". För helt bra mår jag väl egentligen aldrig. Men just nu känns det ändå som tillräckligt. Jag klarar mig. Har jag gjort hittils åtminstonde, vore kanske synd att ändra på det nu.