Kom på mig själv med tanken "Gud, vad sugen jag är på diverse-kex".

Sen kom jag på att det heter digestive. Skäms lite över mig själv i min ensamhet.

 

Idag är en sån här dag där jag måste vara duktig, måste göra allt det som jag skjutit upp hela veckan. För imorgon åker jag hem och tänkte även försöka hinna med en fika i staden! "Patetiskt att fika ensam", tänker ni. "Äntligen ska jag få träffa Hanna igen!", tänker jag. Faktiskt. Om gudarna vill mig väl. Och om vingarna bär får jag träffa ytterligare en fin Hanna inom en väldigt snar framtid. Känns. Bra. Ja. -A. 

 

Time to återgå till allt det där oundvikliga. Men plugget för dagen är klart och för det var jag värd en ölkorv. 

Nu är det bara det jobbigaste kvar, försöka lösa alla problem som ny folkbokföring för med sig. Hatar skatteverket lite för att de inte låter mig skriva mig på en postbox.. Tänk vad fint allt hade varit då, ingen post till gamla tjuriga hyresvärdar och en fast punkt här i livet trots flytt var tredje månad. Läkare och sjukgymnast hade jag också fått behålla, och det hade ju varit lite trevligt. 

 

Löser sig säkert, tids nog, antagligen när främlingar fått mina försäkringspengar och jag inte längre orkar bry mig. 

 

Happy thoughts, though! Snart är jag hemma hos hundar, vänner, familj, tårta, spel och slem. 

Det ska bli fett och skönt och bra och fint och jättebehövligt. 

 

 

Ingen begravningsavgift idag inte! Skönt. 

 

Något annat som också är skönt är min hemresa som börjar närma sig allt mer, och visst är det konstigt hur stressad man kan bli över någonting som egentligen ska vara enbart avslappnande? Jag vill hinna träffa alla och samtidigt hinna slappna av och drunkna i hund- och kattslem. Sen vill jag ju gärna damma av motorcykeln och köra tills stjärten blöder, byta däck på bilen och hinna ta ett glas vin med mina fina föräldrar. Jag vill också hinna krama om släkten ordentligt, äta smörgåstårta tills jag spricker och kanske öppna ett paket eller två. Hinner jag allt detta på tre ynka dagar? Eller kommer det sluta med att mina fina vänner ger mig onda ögat när jag stressar iväg till nästa snabbvisit?

 

Försöker verkligen att lägga alla stressiga tankar åt sidan, men mitt största problem är att jag alltid vill räcka till. Jag hatar att göra folk besvikna och framför allt så hatar jag att göra mig själv besviken. Känna mig misslyckad och otillräcklig. Och visst är det konstigt att något så bra som att äntligen få spendera några dagar i Jämtland kan göra mig så illa till mods? Men jag längtar, längtar hem till hundar, katter, vänner, släkt, föräldrar och motorcykel. Och jag blir så obeskrivligt glad när jag får bekräftelse från alla mina fina, ni som troget väntar på mig där hemma och som uppriktigt verkar sakna mig. 

 

Sen får jag inte glömma bort att det finns fina människor även här i Uptown som gör mig glad, och när abstinensen av djur börjar krypa sig närmare har jag alltid någonstans att ta vägen. Eller om vinhjärnan börjar bli uttråkad. Kollegor som jag börjar se mer och mer som mina vänner, och en sambo som mot alla odds orkat så ut med mig så länge. Fint. Hur fint som helst. 

 

Dags att lägga alla dessa tankar och funderingar åt sidan, för idag är det dags för sluteximination på Medicin-kursen jag har läst. Kommer inte ihåg sist jag hade skriftligt prov, eller hur det gick, men trots alla dessa termer som virvlar runt i huvudet ska det bli både skönt och roligt att avsluta kursen. Hoppas att det känns lika efteråt, att jag får rätt frågor och att orden är på min sida. Aproxi, Afasi, Agnosi. Ajust. 

Känner mig ungefär duktigast i världen nu när jag äntligen gjort den där energisugande deklarationen. Inte särskilt svårt egentigen, jag godkände bara allt och hoppades att det blev rätt. Enligt skatteverket ska jag ha tillbaka en massa pengar, så visst vore det synd att börja gräva och eventuellt upptäcka motsatsen? 

 

Och till er som undrar vart jag har tagit vägen, vad jag gör och hur jag mår finns det massa olika svar. Men svaret på varför denna blogg inte är min vardagliga sysselsättning vet jag faktiskt inte. Jag liksom bara lever här i Uppsala nu, jobbar, sover, äter. Någon gång ibland händer det att jag och Frida går på bio, annars inte särskilt mycket. 

 

Missförstå mig rätt nu, för jag trivs här, men denna ständiga stress av att inte riktigt vara säker på att vi har boende om 2 månader ligger där i bakgrunden och bryter ner mig. Samma sak gäller sjukgymnastiken, som inte hjälper, läkarbesöken, som inte heller känns hjälpa, och allt annat som inte riktigt löser sig som jag hoppats (och hoppas) på. 

 

Trots detta klagande har helgen varit riktigt fin! Vi drog till Karlstad en sväng på inflyttningsfest och jag kände inte en enda själ. Inte ens värdparet för inflyttningsfesten kände jag, utan litade på Fridas omdöme om att det var ett trevligt gäng. Vilket det var! Fick höra på Burger King av en okänd snubbe att jag hade fina drag, han bad samtidigt om ursäkt till Frida för att hon inte hade det. Snällt av honom att be om ursäkt i alla fall. (?)

 

Hur som helst börjar det dra ihop sig för även min 20-års dag, och jag längtar obeskrivligt mycket efter min kära Sookie. Systemet i all sin ära, men som jag säker nämnt tidigare längtar jag mest till A-körkortet utan begränsning. Pojkflickan med kort hår har talat! 

 

För övrigt dyker jag upp i Jämtlands skogar runt den 27 april för att äta lite tårta med släkten, har ni (läs jag) tur kanske jag även hinner med lite kramkalas med alla fina innan jag måste återvända till jobblivet här nere igen.