"Hm, vad är det som luktar bajs?", tänker jag medan jag strosar omkring i huset för att hitta doftkällan. Plötsligt kliver jag i någon mjukt och varmt, inser att jag funnit det jag letat efter och ångrar att jag började leta från första början.

Läser alla inlägg om välmående och lycka samtidigt som jag hulkar upp en skvätt blod till i munhålan.

Slår på westlife, diskar och sjunger, dvs vrålar, tills halsen blöder.

Ah juste, Hej.

En valppuss om dagen är bra för magen. Och för själen.

Här är min nya kompis, bubblan!

Jag är bäst.

6 timmar kvar tills jag måste kliva upp och jag inser att ännu en sömnlös natt har tagit sin början.

Reflektionsuppgift på god väg och jag belönar mig med min sista skvätt cola.
Fäller en tår och känner att det kanske är dags att trappa ner på det intaget en aning. Tillsammans med många andra intag. Shame on me.

Känns inte som att jag kan skylla på att jag är sjuk hur länge som helst med tanke på att jag nog aldrig blir helt frisk. Så ska ni gifta er med mig räcker det att ni lovar att älska mig in sickness, eftersom att in health nog aldrig kommer att infinna sig. Fast jag ska ju inte gifta mig, justja.

Funderar på att kidnappa min älskade kisse till staden idag, intalar mig att han kommer att trivas bättre där några dagar medan den stora hemska hunden som ingen vill ha flyttar från oss. Ni vet, min nya kompis. Som har visat sig är mest till besvär. Söt, men jobbig.

Så förhoppningsvis blir vi på Mariavägen 18 en stor lycklig familj igen.
Eller så påminns jag om hur stort pain in the ass han är och skeppar hem honom igen.
Vet man ju inte förrän man provar, right?

Hatar känslan av att glisa isär.

Lyckan som uppstår när man får sitt alldeles egna hyllningstal skrivet till sig.

Att sitta på golvet och slå in julklappar med sin feta katt är ändå rätt mysigt en fredag som denna.
Tills man måste resa på sig, dvs. Hej och hå. Eller ho ho ho, kanske.

Jobbigt när man inser att hälften av julklapparna gärna skulle få stanna i min ägo, dock.
Inte heartbreaking, men lite småjobbigt sådär.

Efter två välplacerade sjukdagar i ghettot fick jag någon form av energyboost, vilket resulterade i tvättstuga. Stolt tjej som väntar på att sina två maskiner ska bli klara innan klockan ens slagit 9.

Får se hur många vändor jag lyckas göra i trapporna innan både rygg, mage och huvud säger ifrån.
Spännande.

Och bara för att mitt liv intresserar samtliga läsare något så oerhört kan jag också stolt tala om att ni finner mig i Stugun i helgen, om ni skulle känna er sugna på en nattmacka eller två, en film eller kanske bara en varm vattensäng att landa i.

Nu får det vara nog, ögonlocken faller och jag funderar på om det är värt att somna när det endast är 25 minuter kvar tills jag måste boosta igen?

Stackars, stackars mig.
Stackars mig som är sjuk och ligger hemma i en varm säng medan en stor del av andra barn i min ålder plågas i kyrkan. Korsfästelse genom noterna. Eller. kanske inte.

I vilket fall känns just den här sjukdagen lite extra bra, mer än helt okej under omständigheterna.
Även om jag vet att det enbart beror på en fin morgon, att jag egentligen mår lika dåligt som jag gjorde igår och dagen innan det.

Men om man inte säger det högt så är det inte sant.
Bestämmer att hela dagen blir bra, helst hela helgen också.
Tack på förhand.

Denice snarkar, Clara telefonsamtalar och jag skriver med min andra halva. Ni vet, den där bättre halvan av mig.

Ska hälsa från Clara att hon älskar dig.