Ensamheten har smygit sig på efter ett trippelt arbetspass. Började jobba 08.15 igår och slutade 16.30 idag. Planen var att ta sig iväg till gymmet, svettas lite och sedan däcka i sängen resten av kvällen. Men så hamnade jag här, och fastnade lika hårt som vanligt. 

 

Det händer så fruktansvärt mycket nu, i mitt liv och i allas runt omkring. Det är som om världen börjat snurra extra snabbt och ändå så olidligt långsamt. Dagarna som man aldrig vill ska ta slut är över på ett ögonblick och de där mellandagarna som egentligen bara är transportsträcka känns alldeles för långa. 

 

Den här dagen har jag önskat ska ta slut länge nu, men så dyker Denice upp och förgyller som vanligt.