Tack vare min okände beundrare och en mer känd fin Matilda har jag tagit mig i kragen och kikat in här igen. Läser igenom gammalt svammel och blickar tillbaka lite, på gott och ont. 

 

Men så dyker det upp en födelsedagshälsning till finaste Hanna som gör mig sådär varm och glad. Samtidigt som saknaden tar stryptag kan jag inte hjälpa att jag sitter här och ler åt alla fina minnen. Älskade Hanna, och alla ni andra. Jag saknar er massor och hoppas att jag aldrig någonsin lyckas glömma hur fina ni är.