Ibland tänker jag för mycket. Ligger timme efter timme utan ett ögonblick av sömn, medan min redan skakade hjärna fylls med funderingar. Oftast lösa, osammanhängande och väldig onödiga tankar. Men ändå tillräckligt viktiga för att etsa sig fast så djupt.

Att sakna någon, någonting, något. Att sakna en tid som flugit förbi, som tagit ett avslut.
Att sakna en person, kanske avliden eller bara bortrest, växt ifrån, flyttat ifrån, bortkommen, missanpassad, förvirrad, försummad.
Att sakna någonting man en gång haft som är borta nu, eller någonting man aldrig haft som man så gärna vill ha.
Att sakna en känsla som kanske kändes väldigt bra, en kram eller närheten av någon. Saknaden av att prata med någon man inte pratat med på en lång tid.
Saknad efter en vän, familjemedlem, gammal vän från en annan tid. Att sakna delar av ett annat liv, barndomsminnen, minnen som betytt något och som kanske fortfarande betyder.
Saknaden efter dofter, röster, hjärtslag. Saknaden av att få sin hand hållen, en puss i pannan, en viss blick, ett visst ordval i en mening.
Att sakna förmågan att våga, känna saknaden efter någon eller något som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Universums värsta känsla enligt många. En sorgsen, bitterljuv känsla som inte går att styra.
Att sakna något man aldrig trott att man skulle sakna.

Att sakna någon som inte är värd att bli saknad.

Eller att sakna någon så mycket att psyket slits sönder bara av tanken på att aldrig mer kunna hålla om personen, skratta eller gråta tillsammans igen. När man saknar någon så fruktansvärt mycket att man skriver ett helt inlägg om saknad, osammanhängande och konstigt.
När man bryter ihop och hoppas på att morgondagen blir mer stabil.