Nere vid strandkanten sitter hon, vinden bedövar och tårarna går inte längre att hindra. Tankarna flyger iväg, som alltid. Alltid samma ställe, samma händelse, samma man. Hon hatar honom för allt, men kan ändå inte sluta älska. Hon älskar fortfarande mannen han brukade vara, sådär obeskrivligt fin och underbar. Han som alltid fanns där när hon behövde honom, mannen som alltid skulle finnas där.

Två brutna revben, en krossad käke och ett missfall senare finner hon sig själv här igen. Samma strand som de träffades, samma strand där allt var perfekt en gång i tiden. Samma strand där hon blev förälskad och kände att livet faktiskt hade mening. Hon återkommer i hopp om att hennes mening ska infinna sig igen, lyckan och glädjen i att leva. Hon hatar honom mer än vad hon låter sig själv erkänna, mer än vad hon låter sin omgivning ta del av.
Men mest av allt hatar hon sig själv.