Hennes liv är rätt så tragikomiskt när man står på utsidan, när man ser in på hennes liv ur ett annat perspektiv.

Hon är som en ökenblomma, bildar sina rötter under de två dagar som regnet faller. Sakta stiger hon upp ur leran för att blomma, men bara för en kort stund. Hon fångar de vackra solstrålarna, tar till sig de och omvandlar de till sin egen skönhet. Helt ovetandes om att de snart skall bli hennes död. Sedan faller hon i torka och bara två dagar senare, när bara de torra, skrumpna resterna av hennes liv är kvar kommer turisterna. De kommer för att se miraklet. De ovarsamma människorna ser inte resterna av det vackra på marken, utan trampar sönder henne till det oigenkännliga.

Och så går alla våra liv, förr eller senare. Vissa av oss har priviligiet att leva längre, och kanske blir just du plockad av någon som tycker om dig för den du är, trots dina brister. Andra, såsom flickan, blommar, dör och faller sönder, förvandlas sedan till stoft eller damm.

Därför lämnar flickan den här världen idag, med förhoppningen att någon ska plocka henne i nästa liv, innan det förstös återigen. Innan hon förvandlas till något som ingen lägger energi på att känna igen, varken hon eller någon i hennes omgivning. Kanske har hon turen att bli uppskattad i nästa liv, kanske blir hon uppmärksammad och omhändertagen.
Kanske inte.