Tack på förhand.

Men jag behåller nog helst mina vänner.

Och föräldrar.

Så egentligen är det nog bara min hälsa som jag vill byta bort.

Och sjukhusjournalen samt händelserna i den.

Och kommande händelser.

Eller så får jag helt enkelt hoppas på att min svenskalärare har rätt, att det faktiskt vänder. Att jag också någon dag kommer att se tillbaka på min smått eländiga ungdom och skratta, kanske med mina barn eller med alla djuren på min gård. Eller kanske med min stumma pojkvän som skrattar ljudlöst tills jag själv gråter av skadeglädje.

Eller så kanske det någon dag blir en olycka för mycket. Att min skyddsängel ger upp hoppet om mig.

Men är det som min mamma sa för några år sedan, att det är Catarina som stannat kvar för att se till så att vi inte råkar ut för samma hemska öde som henne, så tänker jag inte ge upp än.

För det hade kunnat varit så mycket värre och än finns det utmaningar jag inte antagit än, platser jag inte hunnit besökt, människor jag aldrig träffat och saker som jag borde säga. Sluta ljuga för mig själv och andra vore en bra början, slippa kladda ner mina sanningar i en sliten bok som jag gömmer flitigt.

Men jag har väl blivit lite mörk av mig och måste ge det mer tid än jag någonsin kunnat föreställa mig för att återgå till den vardagen jag brukade känna mig säker i.

Mycket svammel blir det, men det är helt okej det med.