Med slem i halsen och tårar i ögonen vaknar flickan denna morgon, förkyld till tusen men ändå fast beslutsam om att delta i dagens aktiviteter. Trots sin mammas vädjan om att låta bli, stanna hemma och bli omhändertagen, drar hon på sig sina springkläder och försvinner ut i vintermörkret.
Hon hade hoppats på att få springa med sin bästa kompis, men av någon obetydlig anledning är de osams denna dag så det slutar med att flickan blir lämnad ensam i spåret när hon stannar för att hämta andan.

Ett ögonblick senare ligger hon där, med hjärta som inte sammarbetar och med minusgrader som biter sig in i hennes kropp. Hennes vänner är för många minuter bort och ambulanshelikoptern likaså.

Det krävdes ett ögonblick för oss att mista dig Catarina, och sedan den dagen går det inte ett enda utan att vi saknar dig.

Men kanske är det som de säger; att Gudarna plockar hem de allra finaste först.