Att liggga och svettas i 14 timmar utan någon riktig sömn, ingen riktig feber för den delen heller, känns bara dumt. Bortkastad tid. Tid som jag faktiskt skulle vilja lägga på skola, tro det eller ej, ta tag i det där berget som växer sig stort och starkt med allt som jag missar (underst ligger allt jag missade förra året, mums).

Samtidigt känner jag hur kylskåpet töms på det lilla som jag faktiskt kan tänka mig att äta och min fina rusta-tvättpåse börjar svämma över med svettiga kläder och lakan. Jag har blivit en lök på riktigt och hatar det så mycket att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Jag behöver inte missa något mer nu, vill inte ha mer huvudvärk eller äcklig ledvärk som håller mig borta från allt som jag behöver.

Och så fort det känns lite, lite bättre och jag äntligen kan stå upp utan att svimma efter 15 sekunder går det genast tillbaka igen. Mejlar lärare hit och dit, som jag bad om förlängda lektioner förra veckan, om att jag tyvärr inte kan komma. Att jag mycket väl är medveten om att mina svaga G'n står på spel och att jag gör så gott jag kan.

Så ser min måndag ut, kära kalvar, och jag hoppas att majoriteten av er snorar ner era jackor ordentligt när ni är ute i snöstormen.