Ironisk rubrik jag drog till med i förra inlägget!

Jag tänkte till en början dra hela långa historien om hur min dag började, förflöt och slutade.
Men insåg att jag hellre somnar i min ensamhet, trots att jag numera är en aning mörkrädd.

Rädd för det uppenbara mörkret som smyger sig på om natten är jag däremot inte, har jag aldrig varit och kommer antagligen aldrig att vara det heller.

Mörkret jag är rädd för, är det som smyger sig på när du minst anar det.
När du är som lyckligast.
Det som får dig att tappa kontrollen, och som nästan får dig att mista allt du håller kärt.
Närmast hjärtat.
Även om det är mindre funktionellt.
Och har en kropp som inte vill sammarbeta. 

Värt att tänka på ibland, om man förstår vilka tankar det är man ger sig in på.

Ganska ovärt om man hittar sig själv, sittandes i fosterställning utan någon som helst aning.
Fast det funkar nog det också, till slut.