Däremot var den över timmen långa hemfärden gående helt själv inte så mycket att glädjas över, inte heller samtalet med polisen eller mina alldeles för många pauser i snödrivor lite överallt.

Tårar i hela ansiktet så polisen trodde väl att jag hade mördat någon av misstag eller något, pinsamt helt enkelt. Ett under att jag lyckades ta mig hem i över huvud taget, så ett stort tack till Denice, min älskade vän som kom och mötte mig!